Avkopplat på Söder.

13/06/2012

Du går på lunch.
Du glömmer smartphonen på kontoret.
Du vet inte om det än.
Du sneddar över Götgatan från Åsögatan.
Du går till det överreklamerade wrapstället Viggo.
Du säger att du fick för mycket sallad förra gången och att du skulle vilja ha lite mindre den här gången.
Du möts av en snorkig min utan svar.
Du upprepar att du vill ha lite mindre sallad, den här gången på ett ursäktande sätt.
Du vet inte riktigt varför.
Du får din wrap och går ut.
Du går vidare och låter dig omfamnas av Katarina Bangatas lönntunnel.
Du sänker ditt vanliga ”ta mig från punkt A till punkt B-tempo”.
Du tittar på folk.
De ser dig.
Du tar en tugga från wrapen.
Du går bort mot Nytorget.
Du ignorerar några hipsters som sneglar på sig själva i ett skyltfönster.
Du går upp mot Vita bergen.
Du fyller lungorna med doften av nyregnad grönska och 100-årigt Falurött plank.
Du går vidare och tänker: ”Det här är livet”.
Du vill dela med dig av upplevelsen.

Du upptäcker att du har glömt smartphonen på kontoret.
Du blir stressad i en hel sekund.
Du blir lugn.
Du ler för dig själv.
Du går ner.
Du går upp.
Du går ner igen.
Du köper en glass vid Parkteatern.
Du läser ett utdrag ur Vilgot Sjömans ”Linus och Blenda” på en skylt.
Du tänker: ”Sjukt bra skrivet”.
Du går upp till musikpaviljongen på kullen.
Du läser att den renoverades för några år sedan och att allmänheten uppmanas att respektera dess kulturella värde.
Du studerar klottret på stolpar, väggar och tak.
Du noterar en klisterlapp med texten Planka.nu.
Du ser en pensionär sitta blick stilla på en parkbänk.
Du slickar på din glass.
Du tittar mot horisonten och ser Hammarbybacken.
Du är fylld av nuet och tackar dig själv för att du glömde din smartphone på kontoret.
Du börjar gå tillbaka.
Du går ner mot Nytorget.
Det börjar regna.
Du tänker: ”Fan, inte nu”.
Du går förbi Urban Delis fullpackade uteservering och försöker se ut som det regnar.
Du lyckas.
Du närmar dig Katarina Bangatas omfamnande lönnparaply.
Du är varm.
Du tittar på klockan.
Du har varit ute i en timme.
Du tycker att det känns som en årstid.
Du kommer att göra det igen.

Låt: M. Ward – Outro (AKA: I’m A Fool To Want You)

First imperssion last.

15/08/2011

Har du tänkt på att ditt första intryck på nya människor för alltid stannar hos dem, trots att det kanske inte är den rätta bilden av dig? De är nämligen som tomma kassettband med record intryckt.

Det komiska i detta är att när du träffar någon för första gången kanske du är lite nervös och hinner tänka tusen tankar om hur du ska bete dig för att göra ett så gott intryck som möjligt. Och så blir det på ett sätt som egentligen inte är du. Hur ska man då kunna veta hur du är, om du inte är dig själv när det är som mest avgörande?

Du har säkert själv en hel del flyktiga kontakter eller Facebookvänner du bara träffat en eller ett par gånger. Hur de i sin tur är har du däremot en mycket bestämd uppfattning om. Och den är helt baserad på ditt första (eller andra) intryck av dem.

För att dra det komiska ännu längre skulle man kunna sätta i system att medvetet ge helt fel intryck av sig själv varje gång man träffar nya människor. Dels för att se hur de reagerar, men också för att odla en myt, om det är det man vill.

Idag var jag med om det här, fast det inte var meningen att det skulle bli så. Men nu är bandet inspelat och jag kommer aldrig att kunna radera det. Vi hade kattungar till salu och en familj skulle komma för att välja ut just den som tilltalade dem. Den som gjorde bäst intryck på dem.

Själv hade jag varit nere vid bryggan och snickrat lite. Något jag gör högst en gång om året. Snickrar, alltså. Jag vill inte påstå att jag har tummen mitt i näven, snarare att jag inte tror att jag kan, och så blir det något jag gör högst sporadiskt. Vad som händer när familjen anländer är att de träffar mig för första gången, ser mig komma bärande på en elektrisk kap, en sticksåg, en hammare, spik, tumstock och en kabelvinda.

Och eftersom jag hade lyckats så bra med bryggbygget hade jag också ett nöjt och avslappnat flin på läpparna. Ett flin som i familjens ögon lätt kunde tolkas som att jag hade gjort det tusen gånger och att jag antagligen därmed var en händig jävel. Så himla fel det kan bli.

På tal om att medvetet göra något man egentligen inte brukar syssla med, för att skoja lite med omvärlden, har jag en fundering kring en enskild händelse. År 79 e. Kr. fick vulkanen Vesuvius sitt enorma utbrott som ödelade och begravde flera städer, däribland Pompeji. Sedan 1700-talet har man gjort utgrävningar i staden och även avgjutningar av de tusentals människor som dog. Det är inget som helst komiskt i det.

Det som däremot blir det är om vi ponerar att alla i staden, just den här dagen, bestämde sig för att göra något helt annat än de brukade. Hantverkaren skaffade en pensel och ett staffli, konstnären en hammare och spik, skådespelarna iklädde sig rollerna som forskare osv. Och så pang, stelnade allt till på ett ögonblick och blev dödstyst.

Hundratals år senare möts vi av de människor som levde i staden och som en dag bestämde sig för att byta liv med varandra. Det har vi dock inte en aning om. Vi litar ju som bekant på vårt första intryck av någon.

Förmiddag i ondskans och godhetens trädgård.

04/06/2011

Dagens uppdrag: Skura 30 meter vitt staket. Egentligen var allt perfekt. Solen gassade och vinden ryckte i träden. Naturens egen hårtork förångade vattenpärlorna på de nytvättade brädorna, men även svetten i min panna.

Jag visste att det skulle ta tid och att det kanske till och med skulle bli lite jobbigt. Men jag fokuserade på en yta åt gången, försökte aldrig se helheten. Beta av, spola bort. Men så finns det naturkrafter av annat slag som också gärna vill vara med i leken. Jag pratar såklart om Yin och Yang. De symboliserar, som du vet, ytterligheter och ser till att inget eller ingen enbart kan få det goda utan något ont på köpet.

För det onda kommer alltid, vare sig du har bett om det eller inte. Så är det bara. En värld i balans kräver tydligen diverse jävelskap som självklart också dyker upp precis när det passar som sämst. Det är det ondas charm.

Jag hade tvättat några meter av staketet när jag hörde ljudet av dem. Myggorna. Jag vet inte, men dagens myggor har ingen koll på hur myggor ska bete sig. När jag var liten var det alltid ett säkert kort att befinna sig i solen för att slippa dem. Och om det blåste var man helt säker. Men inte idag. Mitt i solen, mitt i blåsten kommer de i formation, som Japanska piloter på väg över Pearl Harbor med snablarna i attackposition.

Som tur är får jag inga kliande bett alls. Men när de asen sätter sig som ett pärlband runt armen och har fått suga ett tag börjar det bli äckligt. Om inte blir det äckligt när jag drämmer till dem med min gula gummihandske och deras värdelösa liv blir till lika värdelösa Pollockkonstverk i handflatan.

Jag kan leva med dem. Jag har viktigare saker för mig. Jag tvättar på. Blaskar, vaskar, gnuggar och borstar. Då. Då kommer nästa jävelskap. Det är precis som om de står på led bakom scenen och hoppar ut, en efter en i strålkastarljuset för att göra sitt sämsta. Jag ska bara flytta på en gren som hänger över staketet när en stickande smärta i handen får mig att hitta på nya svordomskombinationer. En fem centimeter lång slånbärstagg penetrerar gummihandsken med ett plopp och skjuter vidare in i handen. Smärtan är som att bli korsfäst. Åtminstone en tiondel av det.

Jag har mött dem förr, taggbuskarna. Och de är alltid lika förrädiska. Deras grenverk ser gröna och mjuka ut, men när man tar om dem hugger de. Strax därefter fastnar jag med ryggen i en rosgren som klamrar sig fast som en gatuförsäljare. När jag försöker komma loss hänger den bara med i svängarna och låter mig tro att jag är fri. Som en överförfriskad finne på en Ålandsbåt. Den är nu överallt.

När jag precis blivit av med den sticker det till i foten. Den omisskänliga smärtan som bara små röda myror kan åstadkomma. Jag böjer mig ner, river upp ryggen ännu mer av rosgrenen jag trodde jag blivit av med och pillar ut den lille förvånade jäveln. Så liten och ändå så kaxig. Jag ger honom ett Toy att bråka vidare med. Där fick han.

Så stångar jag vidare mot brännässlor, getingar, fästingar, bromsar och ännu mer såna här jävla slånbärstaggar. Amen fyfan för slånbärstaggar! (Tack, Magnus Härenstam, för inspirationen). Till slut är jag i alla fall klar och staketet är gnistrande rent och färdigt att målas. Men när det är dags för det kommer jag att vara beredd. Så bli inte förvånad om du får läsa en notis i DN om hur en medelålders man i rustning från 1100-talet, gula gummihandskar, eldkastare i ena näven och en vit pensel i den andra, löper amok efter att ha fått pissmyror på pungen. Det gäller ju att ta det goda med det onda.

Så kallade vänner

05/05/2011

Så var det det där med Facebookvänner. Eller rättare sagt, så kallade vänner. För visst har även du en del vänner i din lista som du knappt känner? Och en del av dem kanske bara ligger där och glittrar, som juveler i ett halsband. Du definierar dig helt enkelt genom dem. Visst är det lite sjukt?

För en del har Facebook blivit till en jakt på sin egen identitet, där antalet vänner och vilka man väljer att bli vän med betyder mer än de som är ens riktiga vänner. De man kan ringa när som helst och prata med om vad som helst. De som känner dig.

Men så finns det en en bra sak med att ha många så kallade vänner. De är ditt nätverk och ibland kanske även en stepping stone till ett nytt jobb eller ett nytt liv. Din livlina.

Problemet är bara när ditt nyhetsflöde fylls av diverse spam och skräppost, som dina så kallade vänner inte har kunnat låta bli att exponera sig för. Jag säger exponera eftersom de i sin tur kanske har så kallade vänner som gjort samma sak.

Då sitter du där och rensar och svär och slutligen gömmer de så kallade vännerna. Och så funderar du på vad i helvete du håller på med. Det kan ju inte vara meningen med livet. Inte ens 4000 miljarder ljusår därifrån.

Vilka så kallade vänner vågar du välja bort?

En appoholists bekännelser.

04/05/2011

En iPhone full med appar är som en Alladinask. Det finns alltid en favorit, några halvgoda och en skitäcklig. Och nu har jag just kastat den godaste i papperskorgen.

Den har nämligen fått mig att utveckla ett ohälsosamt beteende, genom att jag ständigt måste kolla om någon jag knappt känner har kommenterat något jag knappt bryr mig om. Ändå har jag gjort det. Av vana. Som har blivit till en ovana.

Det handlar inte om att sluta Facebooka helt, men efter att ha blivit tvungen att anmäla X antal skräppostningar både i nyhetsflödet och på min egen wall är det inte omöjligt att jag gör även det.

Så vilka appar har jag då kvar som jag kan missbruka istället? Ja, jag kan ju alltid kolla vädret stup i kvarten, eller se om någon buss har blivit försenad, eller så kan jag alltid tända och släcka min Zippo app. Om och om igen.

Sociala media i all ära. Men om det innebär en asocial verklighet är åtminstone jag beredd att ändra på mitt beteende. Det kanske finns en app även för det.

Gör världen bättre med musik.

09/01/2011

Sitter och skriver och lyssnar på Fighting My Way Back med Thin Lizzy medan mörkrets kompakta tystnad utanför får ge vika för en gnistrande månskära. Det är en av många dagar man skulle kunna beskriva med en låt, kanske något dramatiskt med tidiga Black Sabbath. För så är det ju varje dag. Man vaknar på morgonen och har en känsla för hur dagen kommer att bli. Och så vill man förmedla det till sina vänner. Men varför göra det bara med ord?

Det finns ett par saker jag alltid har brunnit extra för. Det ena är att skriva och det andra är musik. Men så vill jag gärna bidra till att göra världen lite bättre också. Och det är något jag tror vem som helst kan göra. Bara man vill. Det enda som behövs är en bra idé eller ett starkt intresse. Sen går det av bara farten.

The Soundtrack of My Day är en kombination av detta. Och lite till. Dels är det en musikdagbok som länkar samman människors musikintresse och möjlighet att beskriva sina dagar genom musik. Men det är också ett långsiktigt förbättra-världen-koncept. Jag tror nämligen att vi kan skapa en bättre värld med musikens hjälp. Målet är att till exempel Kim Jong Il, eller hans son, en dag ska vakna upp, och innan de gör något annat, lägger in en ny låt i sin musikdagbok. Låt oss åtminstone drömma om det.

Så här gör du för att vara med och förbättra världen:

Starta en ny spellista i Spotify som du kallar för The Soundtrack of My Day. Lägg in en ny låt om dagen som beskriver din dag. Antingen som du vill att den ska bli, eller som den verkligen blev. Högerklicka på listnamnet och kopiera http-länk. Gå till Facebookgruppen The Soundtrack of My Day (om du inte redan är medlem är det enkelt att bli) och klicka på Länk. Klistra in din lista och skriv något. Vips, så har du delat med dig av din musikdagbok som sedan andra kan spara ner och följa utvecklingen av.

Hur beskriver du din dag i musik?

Nu har du skitit i det blå skåpet, Lars.

30/12/2010

Jag tar avstamp i ett uttryck som du säkert känner igen från filmen Göta Kanal. Ursprunget lär vara äldre än så och härrör från plattyskans ”Jetzt haben Sie in die blaue Schuppe geschiesst”. Men nu skiter vi i det och fokuserar på vad jag vill ha sagt.

Jag börjar med att hoppa på huvudpersonen direkt. Lars Vilks. Vilken jävla idiot du är. Och det säger jag inte för att du ritar fula teckningar. Inte alls. Jag säger det för att du inte bryr dig om, eller har en aning om, när gränsen är nådd. Inte minst gränsen för dumhet, men också gränsen för när din egen och omvärldens säkerhet sätts på spel.

Att luta sig mot yttrandefrihetsgrundlagen eller tryckfrihetsförordningen under tiden du retar upp den muslimska världen är som att kliva ut precis framför en bil på ett obevakat övergångsställe. Bara för att du har rätt att göra det, är det inte säkert att det är en särskilt smart idé.

Som konstnär har du inte bara tänjt på gränserna för hur långt man kan ta konsten. Du har också fått veta konsekvenserna av det. Eller har du det? När man läser artikeln i DN 2010-12-29 framstår du ju inte bara som en aningslös dåre, utan som en nonchalant, aningslös dåre. Och jag vet inte vilket som är värst. Att du gör det med flit eller att du inte är medveten om vad du har ställt till med.

Som en följd av självmordsattentatet i centrala Stockholm har nu säkerhetsnivån höjts ytterligare. Något som vi skattebetalare indirekt stödjer. Och det, utan att känna oss säkrare. Du säger till DN: ”Det känns tryggt och bra. Nu behöver jag inte springa och titta ut genom fönstrena eller vakna om nätterna”. Och det är väl här som det hela står klart. Du är sjuk i huvudet, men har ingen sjukdomsinsikt. Det är det som gör att du kan sova om nätterna. Inte att fler poliser vaktar ditt hus.

I sammanhanget är det viktigt för mig att understryka att jag inte över huvud taget stödjer någon form av terrordåd. Jag är den förste att förkasta krig, konflikter och våld. Men här är jag faktiskt beredd att med ordens sprängkraft utplåna den värsta terrorn av dem alla. Mänsklig dumhet.

Skit på dig, Lars.

Phone call from CIA to SÄPO.

01/10/2010

* ringsignal *

– Ja, det är SÄPO här.

– Hi, this is CIA. Your big brother, remember?

– How could we forget? Thank’s for the party. Or as we say in Sweden; tack för senast…

– What ever. We would like you to turn up your emergency level, to increase your security and of course the repression of the people. Any problems with that?

– Oh, no. We will do it as fast as we can. Are there any press releases about it?

– No, but you can use the words islamists, terror, threats and air port. But don’t forget to put  a ”no” or a ”not” in front. We don’t want to cause panic, do we… ho, ho, ho?

– Of course not.

* Klick *

– Hello? CIA?

… They hung up.

Forever Young. Eller, hur jag öppnade en kungagrav.

21/08/2010

Knappt 90 år efter att Howard Carter upptäckte Tutankhamuns grav i Konungarnas Dal i Egypten var det dags för mig och en kompis att göra motsvarande. Fast istället för mumifierade tonårskungar var det popband från 80-talet vi skulle återupptäcka. Och istället för Egypten var platsen Eskilstuna. Inte lika exotiskt, men nära på.

Det är alltid spännande, och lite läskigt, när man ska vrida tillbaka klockan och öppna gamla dörrar man för länge sedan stängt bakom sig. Men ibland blir nostalgins krafter för starka för att ens förnuft ska kunna stå emot. Och ibland blir man lyckligt överraskad. Och ibland lika chockad som en sjuåring i Spökhuset på Gröna Lund.

Forever Young var den turné av 80-talsband som under en knapp månad skulle moonwalka genom ett land av festivaldöd och spillrorna efter en ekonomisk kris. Med nostalgin som enda vapen skulle den stå emot konkurrens, kartellbildning och kritiska röster. Och jag tror och hoppas att den har kommit för att stanna. Per Alexandersson och Patrik Axelsson, som en gång utgjorde ryggraden i Hultsfredsfestivalen, var några av eldsjälarna bakom festivalen.

Vi bilade upp från Stockholm och hade laddat cd-spelaren med Ultravox, Return to Eden. Förväntningarna var uppskruvade och varierade för de olika artisterna. Jakob Hellman, Ultravox, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Alphaville och The Human League  skulle spela och Eskilstuna badade i sol och värme denna augustikväll jag sent ska glömma.

Men först skulle vi äta. Festivalledningen hade lagt ner mycket kraft och energi på att gästerna skulle få en totalupplevelse där ”ölen är kall, maten varm och köerna till toaletterna korta.” Vi tyckte det lät trevligt. Det gör man ju gärna när man är 40 år och enbart kommer ihåg fragment av de Hultsfredsfestivaler som på 90-talet effektivt rockade cellerna i långtidsminnet till Kingdom Come.

Det första som möter oss är dock en 20 meter lång kö till matserveringen. Grilloset ligger som en dimma över området och folk går som zombies i Michael Jacksons video Thriller mot 150-grammarna med allting på. Kön ringlar dock framför scenen där Jakob Hellman strax ska gå på, så väntan på maten blir ett rent nöje. Jag hade aldrig sett Hellman live, men kan alla hans texter.

Min vän hade sett honom på premiären i Linköping och trodde att han bara kunde bli bättre. För mig kvittade det. Efter att ha snickrat ihop ett enda album … och stora havet, som 2003 utsågs av Nöjesguidens läsare till ”den bästa svenska skivan någonsin”, var det här en stor stund för mig. Och det blev mer eller mindre gåshud från början till slut, även om kompbandet såg ut som de mest ville hem. Min absoluta favorit är ”Som jag vill” som kom på en ommastrad version av plattan 1999. Och ”Avundsjuk på dig” är den ultimata ”sistalåten” på ett album.

Sen var det dags för Ultravox. Eftersom jag på 80-talet var hårdrockare hade jag inte lyssnat in mig på dem. Bara när kompisarna gått hem och jag satt ensam i pojkrummet och vickade på stolen och provade snus för första gången. Och så kom ”Vienna” på Tracks och jag fastnade direkt. Fram med ett Maxell 90 och tryck på REC. Nu tryckte vi på PLAY och jag undrade var Midge Ure hade tagit vägen. Men han stod ju där mitt framför mig. Han hade bara gått samma väg som jag själv med frisyren.

Det är något speciellt med brittiska eller amerikanska, eller vafan, osvenska band. De är så inihelvete proffsiga. Varje steg, anslag, instrumentbyte och pose sitter som en smäck. Och Ultravox spelning var inget undantag. Och när ”Hymn” kom stod vi där och sjöng allsång.

Lustans Lakejer släppte ner sin klassiska back drop ”LL” och rev igång en riktigt tight spelning där framförallt basisten ska ha en eloge. Jävligt duktig. Synd att hans bas pajjade mitt i. Men Johan Kinde fortsatte bara det han är bra på – mellansnack. Vi fick en tredjedel låtar, en tredjedel mellansnack och en tredjedel pose. En positiv överraskning.

Reeperbahn är det band jag har minst relation till. Jag är ju född 1970, så det första jag hörde av dem var som Nürnberg 47 med låten Hundarna brinner i filmen G. Ett första intryck som inte direkt fick mig att bli nyfiken på bandet bakom. Men, Olle Ljungström har jag hyfsad koll på och deras gig var riktigt bra. Olles mellansnack är i världsklass och så kul att det hade räckt med bara snacket.

Så var förväntningarna skyhöga på en av 80-talets största synthpopband – Alphaville. Med brottarhits som Forever Young, Big in Japan och Sounds like a melody lade de grunden till många discogolvshångel, men även efterföljande krossade hjärtan i januarimörkret för över 25 år sedan. Men det var då det. Det som utspelar sig på scenen under en timme kommer inte att skriva in sig i några historieböcker över konserter vi vill minnas. Utan att gå in på några detaljer är Alphaville numera bara en blek kopia av sig själva men kan stolt titulera sig som Tysklands bästa after ski-band. Enough said.

Efter denna musikaliska dikeskörning skulle det mycket till för att vi trötta medelåldersgubbar, bland övriga överförfriskade dito, skulle orka ta oss upp på banan igen. The Human League hade inte lite press på sig att prestera något vi kunde ta med oss hem och sova gott på. Och som jag sa tidigare, det är något speciellt med osvenska (och otyska) band. De är så inihelvete proffsiga. Varje steg, anslag, instrumentbyte och pose sitter som en smäck. Och The Human Leagues spelning var inget undantag. Och när ”Don’t you want me” kom stod vi där och sjöng allsång.

De var som klippta ur 80-talet och försökte inte rocka till det, som Alphaville, utan strödde ut sina sällsamma synthslingor i takt med ett vackert ljus och robotlika poser. Sjukt snyggt och sjukt bra. En bättre avslutning kunde det inte bli. Och jag hoppas att Forever Young kommer tillbaka nästa år. Med kallare öl, kortare mat- och toaköer, men framförallt med 80-talsband som inte försöker vara något annat än vad folk kommer för att se och höra.

Brev to Barack Obama.

16/08/2010

Dear mr. Obama.

Jag är en helt ordinary kille som bor i Sweden. Sverige är ett little land in the north och ligger således helt och hållet utanför the borders of the States. It kan tyckas totally ointressant, men det är en sak jag skulle vilja talk about.

I remember än idag when you blev president. I sat on the pizzeria mittemot mitt jobb i city och såg hur du svor eden and tog emot the peoples jubel. I ordered a Capricciosa and it kändes lite torftigt att jag skulle sitta där of all places. Det var ju trots allt a big moment. For you. And för resten av världen.

Långt inne in my heart kände jag att den här nye presidenten var någon extra good. He felt a bit like his förebild, Abraham Lincoln. Det var en man jag i och för sig never knew, men som jag hade read about, i Illustrerade klassiker when I was a little boy. This new president var en man av sina ord. And still today kommer jag ihåg historien om Fired up? Ready to go!

You told us att en röst kunde change the room. Och om den kunde change the room, it kan change en stad. Och så vidare. Change. That is stora words. Och vad gör man not för att win? Vad gör man inte to be the most powerful man i världen?

But as always, empty tunnor skramlar mest. Även om de är regisserade av the best producers in the movie business. För rätt som det är the time will catch up. And idag när allt går snabbare och snabbare, you’ll never know when it will hinna upp dig. Och när den väl gjort det, är det inte längre your own picture you see in the spegel. Det är the truth. Sanningen, reflecting genom folket.

As I said, I bor i Sverige. Det är ett little land, but with stor freedom. I think Sweden egentligen har mer frihet än landet som once mutade in begreppet – the land you bor i. Åtminstone still. Här har vi tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som bland annat gives me the right to publicera just den här texten. But den har also givit mig den sanna bilden av a war.

To win the Nobels fredspris it takes a lot of fredliga handlingar under en stor del av sitt life. That’s what jag tycker. If your left hand idkar fredsarbete, medan din högra spiller blood, räcker inte det to get that price. Jag såg en dokumentärfilm från the war in Irak som visade vad ni på war language kallar collateral damage. Det betyder ”oönskade skador or incidental to the intended outcome”. Det är en förskönande omskrivning of killing oskyldiga människor.

Filmen showed people on their way to skolan, to their work or to the marknaden för att handla mat för dagen, som sedan blev ihjälskjutna av amerikansk militär. Människor som försökte rädda andra oskyldiga people som redan hade blivit skjutna, blev också killed. I get sick när jag ser dessa bilder. And I can’t do nothing to stoppa det. Eller, kan jag?

Dear mr. President. If change is something som betyder något för dig, som inte bara är tomma ord to win en kampanj, please show us what change egentligen betyder och vad du kan göra to stop grymheterna vi nu har fått se with our own eyes. You can’t lie längre. No movie producer in the world kan rädda dig. Sanningen står framför dig i spegeln och stirrar dig in the vitöga. Och jag har bara en question: Are you ready to go?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.