Sagan om julbordet.

Äntligen är det snart jul igen. Men inte förrän vi vunnit slaget om julbordet. För om det är en sak som tar fram våra mest primitiva sidor, så är det hunger.

Jag och min fru hade inte ätit sedan frukost och var på väg till värdshuset där vi bokat julbord till kl 19. Vi sitter knäpptysta i bilen. På våra näthinnor dansar julskinkan med sillen och i doppespa’t ligger en vörtskiva och sjunger ”Gamla Nordsjön”.

När vi kommer fram möts vi av nytända brasor och den vitklädde krögaren som personligen hälsar oss välkomna i entrén. Julstämningen är maxad. Precis som på film. Men snart ska den romantiska komedin förvandlas till ett fantasyäventyr av Tolkien. Och en kamp ska stå mellan det onda och det goda.

Efter att ha hängt av oss ytterkläderna och fått våra platser närmar vi oss det dignande julbordet med Västerbottensost, fem meter av olika sillar, rökt lax, Waldorfsallad, pickles, viltchorizo och så sist vid kanten – nästan på väg att välta ner på golvet – grisfötterna. De ska alltid finnas med. Som en påminnelse om hur det var förr. Och som ett långfinger åt alla som tycker att god mat måste se god ut, inte som en överkörd poltergeist. Vi är först på plats och är redo att hugga in.

Då.

Då hörs ett buller från övervåningen av värdshuset. Stolar skjuts ut och ett grosshandlarskratt kväver Adolphson & Falks ”Mer jul” från högtalarna. Oväsendet tilltar och när jag kastar en blick över axeln ser jag dem. De väller ner i trappan och deras rödsimmiga ögon är låsta på den kalla maten. Men eftersom jag står först i kön behöver jag ju inte vara orolig. Eller?

Två kvinnor, som inte hör till den undernärda delen av befolkningen, bufflar fram som om de aldrig har sett en kö förut. En stank av blommig parfym och svett bedövar mig tillfälligt medan de tittar storögt på sillen, för att sedan buffla sig tillbaka.

– Vi har ju redan fått sill, Stina. Då behöver vi inte stå i den här kön. Vi har ju fått sill. Vi kan väl gå förbi och gå direkt på laxen, säger den ena kvinnan till den andra, med saliven hängande i en sträng från mungipan.

Så fan ni kan, tänker jag och flackar med blicken efter ett vapen att mota dem med. En picklesgaffel och en tesked är det enda jag hittar.

Det är Orcherna som har kommit fram ur mörkret. Och de måste stoppas innan de tar över julbordet helt. Plötsligt hörs grosshandlarskrattet igen, nu precis bakom min rygg. Det är den onde själv, Sauron, som just kommit ner från övervåningen. Mitt blod fryser till is.

– Men, vi har ju redan fått sill. Eller hur, Stina? säger han och smyger med krokig rygg och trevande fingrar fram mot den rökta laxen. Hans fula slips sitter på sned.

Svettdroppar sticker i min panna som akupunkturnålar och jag lägger på den femte biten Västerbottensost i ren förvirring och hasar mig långsamt mot sillen. Jag är avväpnad och mitt tålamod är vådaskjutet. Adrenalinet pumpar och det målade galthuvudet på den putsade väggen får liv och flinar åt mig. Orcherna bufflar vidare och börjar, som grädde på moset, nu även dra dåliga vitsar.

Sauron skrockar och sjunger: ”Ål av mig, vill du ha ål av mig?”. Han vänder sig mot sina anställda som skrattar stelt, för att inte få sparken. Fler Orcher ramlar ner för trappan och en servitör uppenbarar sig plötsligt och säger:

– Eftersom ni redan har fått sill på övervåningen, kan ni gå direkt på laxen.

Jag kapitulerar. Orcherna får fri lejd och omringar mig. Jag kan knappt röra mig. Blixtsnabbt roffar jag åt mig en bit kokt lax och stoppar i munnen, i fall jag skulle bli stående där resten av kvällen. Det visar sig bli min räddning.

Laxbiten ger mig tillräcklig energi för att jag ska orka fylla på tallriken. Och sakta förvandlas Orcherna till vanliga människor. Sauron verkar dessutom riktigt trevlig. Fast hans slips är fortfarande ful. Jag tar om några gånger till, mest för att det är gott, och avslutar det hela med ost, pepparkakor, ischoklad, en tallrik chokladmousse och en skål fruktsallad. Och så kaffe på det. Och en eftersläckare, för att inte magen ska explodera.

Slagfältet ligger öde. Det enda som hörs är några stönande Orcher från övervåningen tillsammans med ”Gläns över sjö och strand” från en jul-cd på rundgång. Det är dags att betala och retirera hemåt.

Vi sitter knäpptysta och proppmätta i bilen. Sagan om julbordet är slut för den här gången. Men slaget kommer att utkämpas igen om ett år. Det kan man vara säker på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: