Let’s dance.

Då har programmet Let’s dance åter satt klackarna i golvet och jag frågar mig själv och övriga familjen: ”Tittade vi på Let’s dance förra året?” Och det gjorde vi. Det var ju då som Magnus Samuelsson sopade banan med övriga deltagare genom att visa att han inte bara är världens starkaste man, utan också en graciös älva i trikåer. Eller hur.

För att bli en vinnare i Let’s dance måste man dansa bra, eller åtminstone ”tv-bra”, det faller sig ju naturligt. Men man behöver också ha något mer. I Magnus fall, en gigantisk kropp som ligger så långt ifrån vår uppfattning om danskropp som bara är möjligt. Men också utstrålning och något som griper tag i folk. Det är egentligen bara Måns Zelmerlöw som är en felande länk. Han både dansar bra och ser äckligt perfekt ut. Ligger någonsin ett hårstrå snett på den killen? Jag tror att han är en docka på rymmen från Madame Tussauds vaxkabinett.

Dans är något som vid första anblick verkar tråkigt. Man kommer ju fortfarande ihåg hur det var i skolan när man hade dans på gympan. Dans? Vafan, vi ville ju ha skeppsbrott eller brännboll. Det var vad gruppen tyckte. Och jag var alltid den som fick dansa med fröken. Alltid. Hon tog ett kraftigt tag om mina svettiga händer och späda mellanstadiekropp med sina cigarettfingrar. Sedan spände hon ögonen i mig och väste: ”Det här kommer att gå jättebra, ska du se.”

Efter att ha släpats runt i gympasalen och trampat både fröken och mig själv på tårna visade det sig att gruppen haft fel. Det var ju inte alls tråkigt med dans. Men på något sätt blev det ändå alltid samma sak. Det var som om man aldrig lärde sig att det var roligare än man trodde.

Många år senare, närmare bestämt 1999, var det dags igen. Vi var på en 70-talsfest med jobbet och alla hade dagen till ära spökat ut sig i diverse avskyvärda kreationer. Själv bar jag en ljusgrön kostym som satt åt överallt, utom från knäna och neråt. Festen kom igång och när vi var som mest i gasen satte kvällens uppträdande igång. Special guest var Graham Tainton som visade oss hur 70-talsdans, och framförallt discodans, egentligen skulle dansas. Han var en grym inspirationskälla till det som sedan skulle komma att bli den mest bisarra kvällen i mitt liv.

Det var dags för discodanstävling. Dansgolvet fylldes och högtalarna pumpade ut Bee Gees, Gloria Gaynor, Donna Summer och andra sköna artister. I det töcken som både spriten och uppståndelsen kring tävlingen gav upphov till, hade jag inte uppfattat vem som egentligen avgjorde vilka som fick lämna dansgolvet och vilka som fick vara kvar. Men efter att hälften åkt ut och jag försökt mig på några Saturday night fever-moves såg jag vilka juryn bestod av. Och det fick mig att nästan nyktra till.

Vi dansade vidare och ju fler som åkte ut, desto större dansyta fick jag och den tjej som nu var de enda som var kvar i tävlingen. Den ultimata discolåten ”Disco Inferno” med The Trammps började och från att ha varit en icketävling i mina ögon förvandlades den nu till en dansduell på liv och död. Vi plockade fram vårt bredaste discoregister, tjejen kastade med håret och krälade upp och ner på golvet. Jag kände att jag antagligen inte skulle ha en chans, det vill säga, om jag inte plockade fram mitt sista vapen. Eller, rättare sagt, mina två sista vapen.

Mitt första var ett tappert försök till en moonwalk. Nåja, jag rörde mig i alla fall baklänges. Juryn antecknade och folk skrek. Tjejen blev märkbart stressad och började åla och peka i skyn i ett allt högre tempo. Det kändes som vi låg lika och tävlingen skulle behöva avgöras vilken sekund som helst. Då var det dags att avgöra spektaklet en gång för alla. För min egen skull, men också för de stackare som åkt ut och som bara väntade på att baren skulle öppna igen.

Jag satte vänster hand på golvet snett bakom ryggen och slängde upp höger ben över det andra och gjorde dödssnurren. Den som bara streetdansare gör. Eller en skalbagge som hamnat på rygg och som sprattlar för att överleva. Jag snurrade fyra varv och hoppades att det skulle imponera på juryn, men bara om jag ställde mig snabbt upp och avslutade med en ”peka mot stjärnorna”.

Musiken slutade, folk applåderade och juryn, som bestod av Lennart Swahn och Ted Åström, den mest osannolika kombination av människor i en dansjury, bad mig att komma upp till podiet och ta emot förstapriset – en flaska Absolut Vodka.

Jag kramade flaskan som ett nyfött barn, torkade några tårar och kunde höra min gamla gympafrökens ord eka i huvudet: ”Det här kommer att gå jättebra, ska du se.”

Och det gjorde det.

About these ads

Ett svar to “Let’s dance.”

  1. Lotta Lundgren Says:

    Hej Fredrik. Vad vill du veta om margarin?

    Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: