En svensk Kenyan, en blek afrikan.

Så var det dags att ge sig ut och springa lite efter helgens kalas. Farsan hade fyllt 65 och morsan bjöd som vanligt på himmelsk mat. Vilket självklart får konsekvenser. Kroppens gräddomlopp får för lite blod och en joggingrunda återställer kanske inte min redan otränade kropp, men ger den ändå en smak av det jag har hört folk kallar kondition.

Hur ser jag då ut när jag flåsar fram som en ångmaskin med ventilknas? Ja, i år bröt jag mönstret att bära bomull, vilket vilken idiot som helst vet är helt värdelöst som träningsmaterial, om man inte vill se ut som Rocky Balboa. Nä, det ska vara ull och polyester. Ull närmast kroppen för att hålla värmen och över det, polyester som konstfiber. Det är en helt onaturlig plastsammansättning som är vindtät men släpper igenom svett och är faktiskt mycket skön att röra sig i.

I år hade jag alltså investerat i jacka och byxor i detta formidabla material. Och som kronan på verket, en jävligt fånig, men duktigt skön mössa a la Fantomen. Den både sitter och ser ut som en kondom och skyddar således mot isande vindar. Och över den, KOSS-lurar, kopplade till en svart iPod Nano.

Jag brukar börja med att stretcha ut baksidan av låren, eftersom de är universums kortaste och hårdaste muskler. De lärde tvistar fortfarande om stretchingens verkan före, eller framförallt efter träning, men det känns åtminstone bättre efter att ha gjort det. På med Slash i iPoden och iväg. Självklart börjar jag med att springa så att grannarna ska tro att jag är en flåshurtig jävel som inte gör annat och antagligen har en djävulsk kondition. Jag låter dem tro det bara för att jävlas. Men mest för att lura mig själv att hela tiden bli lite bättre.

Sträckan jag brukar nöta runt är 7,5 km och består av 4 km smal asfaltsväg och 3,5 km enskild grusväg som mest är avsedd för traktorer med dubbelmontage. Och mig. Det är en naturskön sträcka som brukar vara inramad av rågfält, susande björkar och med sånglärkan drillande i skyn. Men en sommardag för några år sedan bröts idyllen.

På bästa Mikael Blomqvistmanér råkade jag snubbla över en handfull skarpa Lugerpatroner av kalibern 9 mm. Mitt på grusvägen. Dagen innan hade en Juggemaffiakille blivit avrättad ett knivkast därifrån av en representant från den under världen. Kanske var det ett spår jag sprang på där. Dödsskjutningen skedde mitt i ett sommarstugeområde, bara någon kilometer från vårt hus. En annan gång höll jag på att bli ihjälkörd. Av Juggemaffiakillen, för övrigt. En Hells Angelsmedlem har bott utmed löparsträckan och på en annan del ligger ett fängelse. Såattehh…

Jag har precis börjat springa och är inne på tredje rundan för året. Det innebär att jag springer och går om vartannat. Problemet uppstår när jag ska föra in mina uppgifter i Friskis & Svettis Träningsdagbok. Ska jag skriva hela sträckan eller ska jag dela upp den på löpning och promenad? Det är väl klart att jag anger löpt sträcka. Det får det att se bättre ut i protokollet och gör mig automatiskt lika mänsklig som Johann Mühlegg eller Ben Johnson. Skillnanden är att det bara är mig själv jag sviker. Och det kan jag faktiskt leva med.

Ibland låtsas jag att jag är en Kenyan, som flyger fram över asfalten. Men efter fem sekunder blir jag påmind om mitt nordiska ursprung och mina lika starkt begränsade möjligheter att ens komma i närheten av det som kallas drömmilen. Jag hade fått för mig att jag skulle se HUR nära jag kunde komma drömmilen, men har nu insett att det är lika korkat som att försöka bestiga Mount Everest enbart iförd vinröd rökrock och frottétofflor.

Nä, lagom är bäst. Med små ryck till och från, för att chocka kroppen. Kroppen är nämligen expert på att hitta minsta möjliga motstånd. Med upprepade, likartade övningar ser man sämre resultat. Träning är nedbrytning och bör därför vara mångsidig och varierande.

Mitt högst lekmannamässiga tips på framgång är därför att du mellan varven helt enkelt sätter dig ner och vilar. Det funkar för mig.

2 svar to “En svensk Kenyan, en blek afrikan.”

  1. Skrymta Says:

    Ha! Senast jag sprang var närmare tjugo år sedan. En dag bestämde jag mig för att det var dags för motion så på med bomullen och skorna och ut, ut, bort! Efter någon kilometer i alldeles för högt tempo var jag slut och bestämde mig för att ta en genväg hem. Det var väl tretton grader kallt, svetten i bomullen kylde bra och min genväg var täckt av en halvmeter snö med skare. Väl hemma igen var jag så stelfrusen att det tog närmare två timmar att tina upp mig i bastun.

    Kanske får prova igen med stretching, Ipod och syntetmaterial.

  2. GrodanBlogg Says:

    Löpband på gym är the shit. Allvarligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: