Archive for juni, 2010

Sommarplågor – del 2

27/06/2010

Det är tacksamt att skriva sommarkrönikor. Det är nämligen på sommaren det händer extra mycket saker som är värt att skriva om. Och oftast handlar det om sånt som stör den allmänna ordningen här ute på ön. Jag har tidigare skrivit om grova våldsbrott, som till exempel mord, men egentligen behövs det inte så mycket för att det ska vara värt att skriva om. Titta bara på Hänt Extra.

Samtidigt som jag ska försöka knåpa ihop den här storyn kämpar jag nuförtiden även med att hitta inspiration till att skriva. Eftersom jag numera arbetar med att skriva har jag märkt att det är svårare att få till min gamla berättarglöd i krönikorna. Men jag antar att det är helt normalt. Säkerhetsventiler behöver vi alla och då ska de kanske inte bestå av samma sak som man behöver ta en paus ifrån.

Nåväl. Jag ska inte pladdra mer om det utan klippa direkt till jakten. Att bo på landet är som att bo på ett zoo. Så är det bara. Där bor alla sorters människor. Några som vill komma bort från stadens hets, några som är så gamla att de inte tar sig någon annanstans, några kriminella som behöver lövens sus för att komma på bättre tankar. Och så jag, som bor granne med alla dessa. Och de med mig.

Det finns saker man inte gör för att det är olagligt och det finns saker man inte gör för att… ja, för att man helt enkelt inte gör dem. Och så finns det sådant som är direkt korkat. Och allt detta händer i mitt zoo. Dagligen. En gång försökte jag Googla fram mobilnumret till Obama, bara för att se om det var möjligt att kunna beställa en liten napalmbombning av kvarteret. En sån där smart, som lämnar mitt hus i fred, men som bränner resten till Kingdom come.

När jag inser att det inte är möjligt får jag smida egna planer när till exempel granne 1 för tredje kvällen i rad tänder en brasa, i vilken han slänger allt han inte orkar åka till återvinningsstationen med. Efter några timmar smyger en stickande lukt av bränt gummi sig in i alla skrymslen och till slut även genom glipan i sovrumsfönstret. Lukten är så stark att till och med John Blund omedelbart får lungcancer och dör innan han hinner ge mig sin näve grus.

Om inte granne 1 eldar kan man alltid lita på att granne 2 släpper ut sin lilla hund exakt klockan 23:30 varje kväll. Hundfan är psykotisk och skäller rakt ut i mörkret så fort ett grässtrå vajar till. Skallet är dessutom 81 oktaver högre än vad Pernilla Wahlgren en gång lyckades prestera och skär således upp innerörat i små fina skivor man kan lägga på frukostmackan.

Om varken granne 1 eller granne 2 är på terrorhumör händer det att granne 3 får luft. För varför ska man inte låta sin grabb ta en sväng med åkgräsklipparen en tredje gång samma dag? Han tycker ju att det är så roligt att köra. Och varför ska man inte låta honom göra det en sista gång klockan 20:30 när man sitter och försöker läsa LasseMajas detektivbyrå för barnen och tvingas höja rösten så att de börjar gråta?

Det finns säkert saker de retar sig på att jag gör. Kanske när jag drar soptunnan över garageuppfarten. Eller när jag går ut och stänger av bevattningen i bara kalsonger klockan 23:30. Men som de flesta vet är hämnd en rätt som bör serveras kall. Om jag så ska bli magsjuk på köpet. Det är nämligen så att under fyra semesterveckor har vi lovat att ta hand om de höns som till vardags bor på gården till grabbens dagis. De är fyra till antalet och kommer även med två tuppar.

Jag behöver egentligen inte säga mer än så, men jag anar att jag kommer att bli föremål för någon av mina grannars behov av att få utlopp för sin frustration via en arg sommarkrönika. Men det, mina kära vänner, det bjuder jag så gärna på.

Glad sommar från granne 4!

Sommarplågor & sånt.

10/06/2010

Så är den äntligen här, sommaren. Den tid på året då allt slutar fungera som det ska, då alla lägger stil och finess på hyllan och då allsköns plågoris gör entré.

Plågorisen är oftast en trallig reggaelåt av någon producent som har för lite att göra och som måste dra ihop lite cash till studiohyran. Och så förstör han en hel generation genom att kalla det musik. Det är fan så man önskar att man levde på 60-talet så man kunde döva smärtan med LSD.

Men det är inte bara flyktig musik som terroriserar. Det är även diverse djur, som på sin höjd ingår i någon slags romantiserad version av ekosystemet. Men ärligt talat, är det inte bättre att fåglar käkar frön och nötter än förbannade mygg och knott? För att inte tala om den felande länken bland småkryp.

Tittar man på en karta över dess utbredning är det främst Mälarområdet i Sverige som är mest utsatt. Alltså, där jag bor. Och tittar man lite längre utanför våra gränser ser man att hela Baltikum och Ryssland har samma färg som de mest utsatta områdena kring Mälaren.

Jag pratar såklart om fästingen. Men jag tänkte inte bli långrandig om detta helvetesdjur som inte har någon funktion what so ever i naturen. Du känner redan till den och har kanske till och med haft en på pungen eller mellan skinkorna. Men så finns det ytterligare ett plågoris som dyker upp klungvis om sommaren.

Det är inget djur, men ser ut som ett UFO där det kommer swischande mitt i vägen. Jag talar såklart om cyklisterna. Med äckligt vältränade vader, fula tights, inihelvete fula solglasögon och sist men inte minst, den integrerade midjeväskan med kolhydrater och vätska.

De är inte att leka med. De är nämligen både bilistens och gångtrafikantens värsta fiende. Och många av cyklisterna är både bilister och gångtrafikanter. Men på sadeln blir de till gudar, där de turas om att göra den ena överträdelsen efter den andra i trafiken.

På ön där jag bor slingrar sig en landsväg fram. Du har sett såna på film i Änglagård och kanske även åkt på en själv. Då vet du hur svårt det är att möta andra bilar när det ligger 10 cyklister i klunga på vägen. För det är ju inte så att de lägger sig i en fin kö när det kommer bilar. Neeeeejdå. De tror att de är Bandidos och tar upp halva körbanan. Som en organism från en annan planet som har kommit för att äta upp oss.

Häromdagen höll jag på att köra ihjäl en av dem vid en vänstersväng till OKQ8. Inte fan tittade jag i vänster backspegel efter någon på cykel med trasiga bromsar. Jag började svänga och SWISCH kom han förbi i 50 knyck och strök vänster framskärm på bilen. Utan att göra en min. Jag lovar att han inte ens hade händerna på bromsreglagen. Han hävdar nämligen sin rätt till företräde och vips, så blir han automatiskt osårbar. Som en gud.

Samma sak är det vid övergångsställen i rondeller – detta djävulens påhitt, som upphäver rondellens egentliga funktion. För att du som bilist ska stanna vid ett övergångsställe måste personen i fråga GÅ över. Inte cykla. För att cyklister ska åtnjuta samma rätt som gångtrafikanter får de vara så snälla och hoppa av sina hojjar och leda dem över. Gör de det? Näääääää. De pekar finger åt en när man inte stannar, fast de egentligen vet att det är roligare att fira midsommar med sina vänner, inte på Skogskyrkogården.

Så, för att sammanfatta sommaren. Vi halkar ner till Foppatoffelnivå i kläder, musik och IQ i allmänhet. Men om det är något vi är riktigt bra på så är det att grilla och dricka lådvin. Det måste vara meningen med livet på sommaren. Strax efter att cykla i klunga. Tydligen.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.