Archive for augusti, 2010

Forever Young. Eller, hur jag öppnade en kungagrav.

21/08/2010

Knappt 90 år efter att Howard Carter upptäckte Tutankhamuns grav i Konungarnas Dal i Egypten var det dags för mig och en kompis att göra motsvarande. Fast istället för mumifierade tonårskungar var det popband från 80-talet vi skulle återupptäcka. Och istället för Egypten var platsen Eskilstuna. Inte lika exotiskt, men nära på.

Det är alltid spännande, och lite läskigt, när man ska vrida tillbaka klockan och öppna gamla dörrar man för länge sedan stängt bakom sig. Men ibland blir nostalgins krafter för starka för att ens förnuft ska kunna stå emot. Och ibland blir man lyckligt överraskad. Och ibland lika chockad som en sjuåring i Spökhuset på Gröna Lund.

Forever Young var den turné av 80-talsband som under en knapp månad skulle moonwalka genom ett land av festivaldöd och spillrorna efter en ekonomisk kris. Med nostalgin som enda vapen skulle den stå emot konkurrens, kartellbildning och kritiska röster. Och jag tror och hoppas att den har kommit för att stanna. Per Alexandersson och Patrik Axelsson, som en gång utgjorde ryggraden i Hultsfredsfestivalen, var några av eldsjälarna bakom festivalen.

Vi bilade upp från Stockholm och hade laddat cd-spelaren med Ultravox, Return to Eden. Förväntningarna var uppskruvade och varierade för de olika artisterna. Jakob Hellman, Ultravox, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Alphaville och The Human League  skulle spela och Eskilstuna badade i sol och värme denna augustikväll jag sent ska glömma.

Men först skulle vi äta. Festivalledningen hade lagt ner mycket kraft och energi på att gästerna skulle få en totalupplevelse där ”ölen är kall, maten varm och köerna till toaletterna korta.” Vi tyckte det lät trevligt. Det gör man ju gärna när man är 40 år och enbart kommer ihåg fragment av de Hultsfredsfestivaler som på 90-talet effektivt rockade cellerna i långtidsminnet till Kingdom Come.

Det första som möter oss är dock en 20 meter lång kö till matserveringen. Grilloset ligger som en dimma över området och folk går som zombies i Michael Jacksons video Thriller mot 150-grammarna med allting på. Kön ringlar dock framför scenen där Jakob Hellman strax ska gå på, så väntan på maten blir ett rent nöje. Jag hade aldrig sett Hellman live, men kan alla hans texter.

Min vän hade sett honom på premiären i Linköping och trodde att han bara kunde bli bättre. För mig kvittade det. Efter att ha snickrat ihop ett enda album … och stora havet, som 2003 utsågs av Nöjesguidens läsare till ”den bästa svenska skivan någonsin”, var det här en stor stund för mig. Och det blev mer eller mindre gåshud från början till slut, även om kompbandet såg ut som de mest ville hem. Min absoluta favorit är ”Som jag vill” som kom på en ommastrad version av plattan 1999. Och ”Avundsjuk på dig” är den ultimata ”sistalåten” på ett album.

Sen var det dags för Ultravox. Eftersom jag på 80-talet var hårdrockare hade jag inte lyssnat in mig på dem. Bara när kompisarna gått hem och jag satt ensam i pojkrummet och vickade på stolen och provade snus för första gången. Och så kom ”Vienna” på Tracks och jag fastnade direkt. Fram med ett Maxell 90 och tryck på REC. Nu tryckte vi på PLAY och jag undrade var Midge Ure hade tagit vägen. Men han stod ju där mitt framför mig. Han hade bara gått samma väg som jag själv med frisyren.

Det är något speciellt med brittiska eller amerikanska, eller vafan, osvenska band. De är så inihelvete proffsiga. Varje steg, anslag, instrumentbyte och pose sitter som en smäck. Och Ultravox spelning var inget undantag. Och när ”Hymn” kom stod vi där och sjöng allsång.

Lustans Lakejer släppte ner sin klassiska back drop ”LL” och rev igång en riktigt tight spelning där framförallt basisten ska ha en eloge. Jävligt duktig. Synd att hans bas pajjade mitt i. Men Johan Kinde fortsatte bara det han är bra på – mellansnack. Vi fick en tredjedel låtar, en tredjedel mellansnack och en tredjedel pose. En positiv överraskning.

Reeperbahn är det band jag har minst relation till. Jag är ju född 1970, så det första jag hörde av dem var som Nürnberg 47 med låten Hundarna brinner i filmen G. Ett första intryck som inte direkt fick mig att bli nyfiken på bandet bakom. Men, Olle Ljungström har jag hyfsad koll på och deras gig var riktigt bra. Olles mellansnack är i världsklass och så kul att det hade räckt med bara snacket.

Så var förväntningarna skyhöga på en av 80-talets största synthpopband – Alphaville. Med brottarhits som Forever Young, Big in Japan och Sounds like a melody lade de grunden till många discogolvshångel, men även efterföljande krossade hjärtan i januarimörkret för över 25 år sedan. Men det var då det. Det som utspelar sig på scenen under en timme kommer inte att skriva in sig i några historieböcker över konserter vi vill minnas. Utan att gå in på några detaljer är Alphaville numera bara en blek kopia av sig själva men kan stolt titulera sig som Tysklands bästa after ski-band. Enough said.

Efter denna musikaliska dikeskörning skulle det mycket till för att vi trötta medelåldersgubbar, bland övriga överförfriskade dito, skulle orka ta oss upp på banan igen. The Human League hade inte lite press på sig att prestera något vi kunde ta med oss hem och sova gott på. Och som jag sa tidigare, det är något speciellt med osvenska (och otyska) band. De är så inihelvete proffsiga. Varje steg, anslag, instrumentbyte och pose sitter som en smäck. Och The Human Leagues spelning var inget undantag. Och när ”Don’t you want me” kom stod vi där och sjöng allsång.

De var som klippta ur 80-talet och försökte inte rocka till det, som Alphaville, utan strödde ut sina sällsamma synthslingor i takt med ett vackert ljus och robotlika poser. Sjukt snyggt och sjukt bra. En bättre avslutning kunde det inte bli. Och jag hoppas att Forever Young kommer tillbaka nästa år. Med kallare öl, kortare mat- och toaköer, men framförallt med 80-talsband som inte försöker vara något annat än vad folk kommer för att se och höra.

Brev to Barack Obama.

16/08/2010

Dear mr. Obama.

Jag är en helt ordinary kille som bor i Sweden. Sverige är ett little land in the north och ligger således helt och hållet utanför the borders of the States. It kan tyckas totally ointressant, men det är en sak jag skulle vilja talk about.

I remember än idag when you blev president. I sat on the pizzeria mittemot mitt jobb i city och såg hur du svor eden and tog emot the peoples jubel. I ordered a Capricciosa and it kändes lite torftigt att jag skulle sitta där of all places. Det var ju trots allt a big moment. For you. And för resten av världen.

Långt inne in my heart kände jag att den här nye presidenten var någon extra good. He felt a bit like his förebild, Abraham Lincoln. Det var en man jag i och för sig never knew, men som jag hade read about, i Illustrerade klassiker when I was a little boy. This new president var en man av sina ord. And still today kommer jag ihåg historien om Fired up? Ready to go!

You told us att en röst kunde change the room. Och om den kunde change the room, it kan change en stad. Och så vidare. Change. That is stora words. Och vad gör man not för att win? Vad gör man inte to be the most powerful man i världen?

But as always, empty tunnor skramlar mest. Även om de är regisserade av the best producers in the movie business. För rätt som det är the time will catch up. And idag när allt går snabbare och snabbare, you’ll never know when it will hinna upp dig. Och när den väl gjort det, är det inte längre your own picture you see in the spegel. Det är the truth. Sanningen, reflecting genom folket.

As I said, I bor i Sverige. Det är ett little land, but with stor freedom. I think Sweden egentligen har mer frihet än landet som once mutade in begreppet – the land you bor i. Åtminstone still. Här har vi tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som bland annat gives me the right to publicera just den här texten. But den har also givit mig den sanna bilden av a war.

To win the Nobels fredspris it takes a lot of fredliga handlingar under en stor del av sitt life. That’s what jag tycker. If your left hand idkar fredsarbete, medan din högra spiller blood, räcker inte det to get that price. Jag såg en dokumentärfilm från the war in Irak som visade vad ni på war language kallar collateral damage. Det betyder ”oönskade skador or incidental to the intended outcome”. Det är en förskönande omskrivning of killing oskyldiga människor.

Filmen showed people on their way to skolan, to their work or to the marknaden för att handla mat för dagen, som sedan blev ihjälskjutna av amerikansk militär. Människor som försökte rädda andra oskyldiga people som redan hade blivit skjutna, blev också killed. I get sick när jag ser dessa bilder. And I can’t do nothing to stoppa det. Eller, kan jag?

Dear mr. President. If change is something som betyder något för dig, som inte bara är tomma ord to win en kampanj, please show us what change egentligen betyder och vad du kan göra to stop grymheterna vi nu har fått se with our own eyes. You can’t lie längre. No movie producer in the world kan rädda dig. Sanningen står framför dig i spegeln och stirrar dig in the vitöga. Och jag har bara en question: Are you ready to go?

Brev to Steve Jobs.

03/08/2010

Dear mr. Jobs.

Jag är en helt ordinary kille som bor i Sweden. Sverige är ett little land in the north och ligger således helt och hållet utanför the borders of the States. It kan tyckas totally ointressant, men det är en sak jag skulle vilja talk about.

Era produkter har alltid legat mig warm om hjärtat. Det lilla äpplet har följt mig i mitt yrkesverksamma life sedan början av the 90s. 1984 bröt ni new ground med er Mac och inget became like förr efter det. Jag har always varit en totally loyal fan of your produkter och varumärke. Ända tills today.

När ni broke new mark med er fantastiska, amazing, awesome, supercoola iPhone visste världen inte till sig och hyllningarna ville never sluta. Och inte heller försäljningen. Men nu kan man börja ana att the Apple börjar bli maskätet. Tekniken, efterfrågan och the importance av att vara först med det latest har gjort att innehållet inte längre är lika skinande som det välpolerade skalet.

Let me take some exempel. The other day när jag var på väg in my car och skulle beställa tid för service av my car, via the iPhone, it bröt samtalet tre gånger. Jag kanske skulle ha passat på att order service av telefonen as well? Men I don’t think Ekerö Bilteknik servar mobiltelefoner. Åtminstone inte devices som utgör sig för att vara phones, men som inte är det.

The iPhone sucks to ringa med. Det är ett faktum. Igår hade jag ett important samtal med a friend om en produkt som kan komma att revolutionera the world. The discussion var intensiv och intressant när suddenly the iPhone bestämde sig för att just shut down. The only thing man kunde se i displayen var ett little äpple. And you almost kunde se att det var lite skadat.

Cell phones jag haft förut har man både kunnat ringa med and har också haft an even better camera. Hur kommer det sig att a new product kommer med den sämsta telefonen på marknaden and a camera with less pixels än övriga marknaden? Please don’t call it iPhone if the crap doesn’t funkar att ringa med. Det är ungefär same thing as if I would kalla en cykel för motorcykel.

Dear mr. Jobs. Jag har alltid tyckt att du varit den coolaste, most awesome, amazing and greatest företagsledaren i världen. Du har varit lika konsekvent with your products som med din svarta polo och dina 80-talsjeans som sitter där, strax below your armhålor. För att inte tala om joggingskorna. Men sen hände något. You went ill and the företag hade many products in the pipe. You maybe inte hade tid att övervaka the kvalitet av allt. Och så föddes iPhone. Like a bastard, i all hemlighet på marknadens back yard. And you knew att den inte var helt frisk.

Som tur är har jag inte ett work som kräver många phone calls. But when I behöver ringa blir det ofelbart problems. It’s almost as irriterande som att bli avbruten av någon when you have something viktigt att berätta. But let me tell you en sak som du kanske inte visste… %#”!?=`****… zzz!%”#?””!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.