Forever Young. Eller, hur jag öppnade en kungagrav.

Knappt 90 år efter att Howard Carter upptäckte Tutankhamuns grav i Konungarnas Dal i Egypten var det dags för mig och en kompis att göra motsvarande. Fast istället för mumifierade tonårskungar var det popband från 80-talet vi skulle återupptäcka. Och istället för Egypten var platsen Eskilstuna. Inte lika exotiskt, men nära på.

Det är alltid spännande, och lite läskigt, när man ska vrida tillbaka klockan och öppna gamla dörrar man för länge sedan stängt bakom sig. Men ibland blir nostalgins krafter för starka för att ens förnuft ska kunna stå emot. Och ibland blir man lyckligt överraskad. Och ibland lika chockad som en sjuåring i Spökhuset på Gröna Lund.

Forever Young var den turné av 80-talsband som under en knapp månad skulle moonwalka genom ett land av festivaldöd och spillrorna efter en ekonomisk kris. Med nostalgin som enda vapen skulle den stå emot konkurrens, kartellbildning och kritiska röster. Och jag tror och hoppas att den har kommit för att stanna. Per Alexandersson och Patrik Axelsson, som en gång utgjorde ryggraden i Hultsfredsfestivalen, var några av eldsjälarna bakom festivalen.

Vi bilade upp från Stockholm och hade laddat cd-spelaren med Ultravox, Return to Eden. Förväntningarna var uppskruvade och varierade för de olika artisterna. Jakob Hellman, Ultravox, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Alphaville och The Human League  skulle spela och Eskilstuna badade i sol och värme denna augustikväll jag sent ska glömma.

Men först skulle vi äta. Festivalledningen hade lagt ner mycket kraft och energi på att gästerna skulle få en totalupplevelse där ”ölen är kall, maten varm och köerna till toaletterna korta.” Vi tyckte det lät trevligt. Det gör man ju gärna när man är 40 år och enbart kommer ihåg fragment av de Hultsfredsfestivaler som på 90-talet effektivt rockade cellerna i långtidsminnet till Kingdom Come.

Det första som möter oss är dock en 20 meter lång kö till matserveringen. Grilloset ligger som en dimma över området och folk går som zombies i Michael Jacksons video Thriller mot 150-grammarna med allting på. Kön ringlar dock framför scenen där Jakob Hellman strax ska gå på, så väntan på maten blir ett rent nöje. Jag hade aldrig sett Hellman live, men kan alla hans texter.

Min vän hade sett honom på premiären i Linköping och trodde att han bara kunde bli bättre. För mig kvittade det. Efter att ha snickrat ihop ett enda album … och stora havet, som 2003 utsågs av Nöjesguidens läsare till ”den bästa svenska skivan någonsin”, var det här en stor stund för mig. Och det blev mer eller mindre gåshud från början till slut, även om kompbandet såg ut som de mest ville hem. Min absoluta favorit är ”Som jag vill” som kom på en ommastrad version av plattan 1999. Och ”Avundsjuk på dig” är den ultimata ”sistalåten” på ett album.

Sen var det dags för Ultravox. Eftersom jag på 80-talet var hårdrockare hade jag inte lyssnat in mig på dem. Bara när kompisarna gått hem och jag satt ensam i pojkrummet och vickade på stolen och provade snus för första gången. Och så kom ”Vienna” på Tracks och jag fastnade direkt. Fram med ett Maxell 90 och tryck på REC. Nu tryckte vi på PLAY och jag undrade var Midge Ure hade tagit vägen. Men han stod ju där mitt framför mig. Han hade bara gått samma väg som jag själv med frisyren.

Det är något speciellt med brittiska eller amerikanska, eller vafan, osvenska band. De är så inihelvete proffsiga. Varje steg, anslag, instrumentbyte och pose sitter som en smäck. Och Ultravox spelning var inget undantag. Och när ”Hymn” kom stod vi där och sjöng allsång.

Lustans Lakejer släppte ner sin klassiska back drop ”LL” och rev igång en riktigt tight spelning där framförallt basisten ska ha en eloge. Jävligt duktig. Synd att hans bas pajjade mitt i. Men Johan Kinde fortsatte bara det han är bra på – mellansnack. Vi fick en tredjedel låtar, en tredjedel mellansnack och en tredjedel pose. En positiv överraskning.

Reeperbahn är det band jag har minst relation till. Jag är ju född 1970, så det första jag hörde av dem var som Nürnberg 47 med låten Hundarna brinner i filmen G. Ett första intryck som inte direkt fick mig att bli nyfiken på bandet bakom. Men, Olle Ljungström har jag hyfsad koll på och deras gig var riktigt bra. Olles mellansnack är i världsklass och så kul att det hade räckt med bara snacket.

Så var förväntningarna skyhöga på en av 80-talets största synthpopband – Alphaville. Med brottarhits som Forever Young, Big in Japan och Sounds like a melody lade de grunden till många discogolvshångel, men även efterföljande krossade hjärtan i januarimörkret för över 25 år sedan. Men det var då det. Det som utspelar sig på scenen under en timme kommer inte att skriva in sig i några historieböcker över konserter vi vill minnas. Utan att gå in på några detaljer är Alphaville numera bara en blek kopia av sig själva men kan stolt titulera sig som Tysklands bästa after ski-band. Enough said.

Efter denna musikaliska dikeskörning skulle det mycket till för att vi trötta medelåldersgubbar, bland övriga överförfriskade dito, skulle orka ta oss upp på banan igen. The Human League hade inte lite press på sig att prestera något vi kunde ta med oss hem och sova gott på. Och som jag sa tidigare, det är något speciellt med osvenska (och otyska) band. De är så inihelvete proffsiga. Varje steg, anslag, instrumentbyte och pose sitter som en smäck. Och The Human Leagues spelning var inget undantag. Och när ”Don’t you want me” kom stod vi där och sjöng allsång.

De var som klippta ur 80-talet och försökte inte rocka till det, som Alphaville, utan strödde ut sina sällsamma synthslingor i takt med ett vackert ljus och robotlika poser. Sjukt snyggt och sjukt bra. En bättre avslutning kunde det inte bli. Och jag hoppas att Forever Young kommer tillbaka nästa år. Med kallare öl, kortare mat- och toaköer, men framförallt med 80-talsband som inte försöker vara något annat än vad folk kommer för att se och höra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: