First imperssion last.

Har du tänkt på att ditt första intryck på nya människor för alltid stannar hos dem, trots att det kanske inte är den rätta bilden av dig? De är nämligen som tomma kassettband med record intryckt.

Det komiska i detta är att när du träffar någon för första gången kanske du är lite nervös och hinner tänka tusen tankar om hur du ska bete dig för att göra ett så gott intryck som möjligt. Och så blir det på ett sätt som egentligen inte är du. Hur ska man då kunna veta hur du är, om du inte är dig själv när det är som mest avgörande?

Du har säkert själv en hel del flyktiga kontakter eller Facebookvänner du bara träffat en eller ett par gånger. Hur de i sin tur är har du däremot en mycket bestämd uppfattning om. Och den är helt baserad på ditt första (eller andra) intryck av dem.

För att dra det komiska ännu längre skulle man kunna sätta i system att medvetet ge helt fel intryck av sig själv varje gång man träffar nya människor. Dels för att se hur de reagerar, men också för att odla en myt, om det är det man vill.

Idag var jag med om det här, fast det inte var meningen att det skulle bli så. Men nu är bandet inspelat och jag kommer aldrig att kunna radera det. Vi hade kattungar till salu och en familj skulle komma för att välja ut just den som tilltalade dem. Den som gjorde bäst intryck på dem.

Själv hade jag varit nere vid bryggan och snickrat lite. Något jag gör högst en gång om året. Snickrar, alltså. Jag vill inte påstå att jag har tummen mitt i näven, snarare att jag inte tror att jag kan, och så blir det något jag gör högst sporadiskt. Vad som händer när familjen anländer är att de träffar mig för första gången, ser mig komma bärande på en elektrisk kap, en sticksåg, en hammare, spik, tumstock och en kabelvinda.

Och eftersom jag hade lyckats så bra med bryggbygget hade jag också ett nöjt och avslappnat flin på läpparna. Ett flin som i familjens ögon lätt kunde tolkas som att jag hade gjort det tusen gånger och att jag antagligen därmed var en händig jävel. Så himla fel det kan bli.

På tal om att medvetet göra något man egentligen inte brukar syssla med, för att skoja lite med omvärlden, har jag en fundering kring en enskild händelse. År 79 e. Kr. fick vulkanen Vesuvius sitt enorma utbrott som ödelade och begravde flera städer, däribland Pompeji. Sedan 1700-talet har man gjort utgrävningar i staden och även avgjutningar av de tusentals människor som dog. Det är inget som helst komiskt i det.

Det som däremot blir det är om vi ponerar att alla i staden, just den här dagen, bestämde sig för att göra något helt annat än de brukade. Hantverkaren skaffade en pensel och ett staffli, konstnären en hammare och spik, skådespelarna iklädde sig rollerna som forskare osv. Och så pang, stelnade allt till på ett ögonblick och blev dödstyst.

Hundratals år senare möts vi av de människor som levde i staden och som en dag bestämde sig för att byta liv med varandra. Det har vi dock inte en aning om. Vi litar ju som bekant på vårt första intryck av någon.

About these ads

2 svar to “First imperssion last.”

  1. Tommy Says:

    Huvudet på spiken…som vanligt.

  2. Maria-Thérèse Says:

    Ah, intressant… Där har jag gått omkring i Pompeji och kanske blivit GRUNDLURAD… Har själv nyligen fått ha underbart fel då en musiker som jag inte alls trodde att jag gillade var jättebra och då en person som jag av någon anledning trodde var otrevlig – kan vara pga smala ögon! något så hemskt men jag erkänner! – visat sig vara riktigt trevlig. Härligt att ha fel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: