Brev to Steve Jobs.

03/08/2010

Dear mr. Jobs.

Jag är en helt ordinary kille som bor i Sweden. Sverige är ett little land in the north och ligger således helt och hållet utanför the borders of the States. It kan tyckas totally ointressant, men det är en sak jag skulle vilja talk about.

Era produkter har alltid legat mig warm om hjärtat. Det lilla äpplet har följt mig i mitt yrkesverksamma life sedan början av the 90s. 1984 bröt ni new ground med er Mac och inget became like förr efter det. Jag har always varit en totally loyal fan of your produkter och varumärke. Ända tills today.

När ni broke new mark med er fantastiska, amazing, awesome, supercoola iPhone visste världen inte till sig och hyllningarna ville never sluta. Och inte heller försäljningen. Men nu kan man börja ana att the Apple börjar bli maskätet. Tekniken, efterfrågan och the importance av att vara först med det latest har gjort att innehållet inte längre är lika skinande som det välpolerade skalet.

Let me take some exempel. The other day när jag var på väg in my car och skulle beställa tid för service av my car, via the iPhone, it bröt samtalet tre gånger. Jag kanske skulle ha passat på att order service av telefonen as well? Men I don’t think Ekerö Bilteknik servar mobiltelefoner. Åtminstone inte devices som utgör sig för att vara phones, men som inte är det.

The iPhone sucks to ringa med. Det är ett faktum. Igår hade jag ett important samtal med a friend om en produkt som kan komma att revolutionera the world. The discussion var intensiv och intressant när suddenly the iPhone bestämde sig för att just shut down. The only thing man kunde se i displayen var ett little äpple. And you almost kunde se att det var lite skadat.

Cell phones jag haft förut har man både kunnat ringa med and har också haft an even better camera. Hur kommer det sig att a new product kommer med den sämsta telefonen på marknaden and a camera with less pixels än övriga marknaden? Please don’t call it iPhone if the crap doesn’t funkar att ringa med. Det är ungefär same thing as if I would kalla en cykel för motorcykel.

Dear mr. Jobs. Jag har alltid tyckt att du varit den coolaste, most awesome, amazing and greatest företagsledaren i världen. Du har varit lika konsekvent with your products som med din svarta polo och dina 80-talsjeans som sitter där, strax below your armhålor. För att inte tala om joggingskorna. Men sen hände något. You went ill and the företag hade many products in the pipe. You maybe inte hade tid att övervaka the kvalitet av allt. Och så föddes iPhone. Like a bastard, i all hemlighet på marknadens back yard. And you knew att den inte var helt frisk.

Som tur är har jag inte ett work som kräver många phone calls. But when I behöver ringa blir det ofelbart problems. It’s almost as irriterande som att bli avbruten av någon when you have something viktigt att berätta. But let me tell you en sak som du kanske inte visste… %#”!?=`****… zzz!%”#?””!

Sommarplågor – del 2

27/06/2010

Det är tacksamt att skriva sommarkrönikor. Det är nämligen på sommaren det händer extra mycket saker som är värt att skriva om. Och oftast handlar det om sånt som stör den allmänna ordningen här ute på ön. Jag har tidigare skrivit om grova våldsbrott, som till exempel mord, men egentligen behövs det inte så mycket för att det ska vara värt att skriva om. Titta bara på Hänt Extra.

Samtidigt som jag ska försöka knåpa ihop den här storyn kämpar jag nuförtiden även med att hitta inspiration till att skriva. Eftersom jag numera arbetar med att skriva har jag märkt att det är svårare att få till min gamla berättarglöd i krönikorna. Men jag antar att det är helt normalt. Säkerhetsventiler behöver vi alla och då ska de kanske inte bestå av samma sak som man behöver ta en paus ifrån.

Nåväl. Jag ska inte pladdra mer om det utan klippa direkt till jakten. Att bo på landet är som att bo på ett zoo. Så är det bara. Där bor alla sorters människor. Några som vill komma bort från stadens hets, några som är så gamla att de inte tar sig någon annanstans, några kriminella som behöver lövens sus för att komma på bättre tankar. Och så jag, som bor granne med alla dessa. Och de med mig.

Det finns saker man inte gör för att det är olagligt och det finns saker man inte gör för att… ja, för att man helt enkelt inte gör dem. Och så finns det sådant som är direkt korkat. Och allt detta händer i mitt zoo. Dagligen. En gång försökte jag Googla fram mobilnumret till Obama, bara för att se om det var möjligt att kunna beställa en liten napalmbombning av kvarteret. En sån där smart, som lämnar mitt hus i fred, men som bränner resten till Kingdom come.

När jag inser att det inte är möjligt får jag smida egna planer när till exempel granne 1 för tredje kvällen i rad tänder en brasa, i vilken han slänger allt han inte orkar åka till återvinningsstationen med. Efter några timmar smyger en stickande lukt av bränt gummi sig in i alla skrymslen och till slut även genom glipan i sovrumsfönstret. Lukten är så stark att till och med John Blund omedelbart får lungcancer och dör innan han hinner ge mig sin näve grus.

Om inte granne 1 eldar kan man alltid lita på att granne 2 släpper ut sin lilla hund exakt klockan 23:30 varje kväll. Hundfan är psykotisk och skäller rakt ut i mörkret så fort ett grässtrå vajar till. Skallet är dessutom 81 oktaver högre än vad Pernilla Wahlgren en gång lyckades prestera och skär således upp innerörat i små fina skivor man kan lägga på frukostmackan.

Om varken granne 1 eller granne 2 är på terrorhumör händer det att granne 3 får luft. För varför ska man inte låta sin grabb ta en sväng med åkgräsklipparen en tredje gång samma dag? Han tycker ju att det är så roligt att köra. Och varför ska man inte låta honom göra det en sista gång klockan 20:30 när man sitter och försöker läsa LasseMajas detektivbyrå för barnen och tvingas höja rösten så att de börjar gråta?

Det finns säkert saker de retar sig på att jag gör. Kanske när jag drar soptunnan över garageuppfarten. Eller när jag går ut och stänger av bevattningen i bara kalsonger klockan 23:30. Men som de flesta vet är hämnd en rätt som bör serveras kall. Om jag så ska bli magsjuk på köpet. Det är nämligen så att under fyra semesterveckor har vi lovat att ta hand om de höns som till vardags bor på gården till grabbens dagis. De är fyra till antalet och kommer även med två tuppar.

Jag behöver egentligen inte säga mer än så, men jag anar att jag kommer att bli föremål för någon av mina grannars behov av att få utlopp för sin frustration via en arg sommarkrönika. Men det, mina kära vänner, det bjuder jag så gärna på.

Glad sommar från granne 4!

Sommarplågor & sånt.

10/06/2010

Så är den äntligen här, sommaren. Den tid på året då allt slutar fungera som det ska, då alla lägger stil och finess på hyllan och då allsköns plågoris gör entré.

Plågorisen är oftast en trallig reggaelåt av någon producent som har för lite att göra och som måste dra ihop lite cash till studiohyran. Och så förstör han en hel generation genom att kalla det musik. Det är fan så man önskar att man levde på 60-talet så man kunde döva smärtan med LSD.

Men det är inte bara flyktig musik som terroriserar. Det är även diverse djur, som på sin höjd ingår i någon slags romantiserad version av ekosystemet. Men ärligt talat, är det inte bättre att fåglar käkar frön och nötter än förbannade mygg och knott? För att inte tala om den felande länken bland småkryp.

Tittar man på en karta över dess utbredning är det främst Mälarområdet i Sverige som är mest utsatt. Alltså, där jag bor. Och tittar man lite längre utanför våra gränser ser man att hela Baltikum och Ryssland har samma färg som de mest utsatta områdena kring Mälaren.

Jag pratar såklart om fästingen. Men jag tänkte inte bli långrandig om detta helvetesdjur som inte har någon funktion what so ever i naturen. Du känner redan till den och har kanske till och med haft en på pungen eller mellan skinkorna. Men så finns det ytterligare ett plågoris som dyker upp klungvis om sommaren.

Det är inget djur, men ser ut som ett UFO där det kommer swischande mitt i vägen. Jag talar såklart om cyklisterna. Med äckligt vältränade vader, fula tights, inihelvete fula solglasögon och sist men inte minst, den integrerade midjeväskan med kolhydrater och vätska.

De är inte att leka med. De är nämligen både bilistens och gångtrafikantens värsta fiende. Och många av cyklisterna är både bilister och gångtrafikanter. Men på sadeln blir de till gudar, där de turas om att göra den ena överträdelsen efter den andra i trafiken.

På ön där jag bor slingrar sig en landsväg fram. Du har sett såna på film i Änglagård och kanske även åkt på en själv. Då vet du hur svårt det är att möta andra bilar när det ligger 10 cyklister i klunga på vägen. För det är ju inte så att de lägger sig i en fin kö när det kommer bilar. Neeeeejdå. De tror att de är Bandidos och tar upp halva körbanan. Som en organism från en annan planet som har kommit för att äta upp oss.

Häromdagen höll jag på att köra ihjäl en av dem vid en vänstersväng till OKQ8. Inte fan tittade jag i vänster backspegel efter någon på cykel med trasiga bromsar. Jag började svänga och SWISCH kom han förbi i 50 knyck och strök vänster framskärm på bilen. Utan att göra en min. Jag lovar att han inte ens hade händerna på bromsreglagen. Han hävdar nämligen sin rätt till företräde och vips, så blir han automatiskt osårbar. Som en gud.

Samma sak är det vid övergångsställen i rondeller – detta djävulens påhitt, som upphäver rondellens egentliga funktion. För att du som bilist ska stanna vid ett övergångsställe måste personen i fråga GÅ över. Inte cykla. För att cyklister ska åtnjuta samma rätt som gångtrafikanter får de vara så snälla och hoppa av sina hojjar och leda dem över. Gör de det? Näääääää. De pekar finger åt en när man inte stannar, fast de egentligen vet att det är roligare att fira midsommar med sina vänner, inte på Skogskyrkogården.

Så, för att sammanfatta sommaren. Vi halkar ner till Foppatoffelnivå i kläder, musik och IQ i allmänhet. Men om det är något vi är riktigt bra på så är det att grilla och dricka lådvin. Det måste vara meningen med livet på sommaren. Strax efter att cykla i klunga. Tydligen.

En svensk Kenyan, en blek afrikan.

11/04/2010

Så var det dags att ge sig ut och springa lite efter helgens kalas. Farsan hade fyllt 65 och morsan bjöd som vanligt på himmelsk mat. Vilket självklart får konsekvenser. Kroppens gräddomlopp får för lite blod och en joggingrunda återställer kanske inte min redan otränade kropp, men ger den ändå en smak av det jag har hört folk kallar kondition.

Hur ser jag då ut när jag flåsar fram som en ångmaskin med ventilknas? Ja, i år bröt jag mönstret att bära bomull, vilket vilken idiot som helst vet är helt värdelöst som träningsmaterial, om man inte vill se ut som Rocky Balboa. Nä, det ska vara ull och polyester. Ull närmast kroppen för att hålla värmen och över det, polyester som konstfiber. Det är en helt onaturlig plastsammansättning som är vindtät men släpper igenom svett och är faktiskt mycket skön att röra sig i.

I år hade jag alltså investerat i jacka och byxor i detta formidabla material. Och som kronan på verket, en jävligt fånig, men duktigt skön mössa a la Fantomen. Den både sitter och ser ut som en kondom och skyddar således mot isande vindar. Och över den, KOSS-lurar, kopplade till en svart iPod Nano.

Jag brukar börja med att stretcha ut baksidan av låren, eftersom de är universums kortaste och hårdaste muskler. De lärde tvistar fortfarande om stretchingens verkan före, eller framförallt efter träning, men det känns åtminstone bättre efter att ha gjort det. På med Slash i iPoden och iväg. Självklart börjar jag med att springa så att grannarna ska tro att jag är en flåshurtig jävel som inte gör annat och antagligen har en djävulsk kondition. Jag låter dem tro det bara för att jävlas. Men mest för att lura mig själv att hela tiden bli lite bättre.

Sträckan jag brukar nöta runt är 7,5 km och består av 4 km smal asfaltsväg och 3,5 km enskild grusväg som mest är avsedd för traktorer med dubbelmontage. Och mig. Det är en naturskön sträcka som brukar vara inramad av rågfält, susande björkar och med sånglärkan drillande i skyn. Men en sommardag för några år sedan bröts idyllen.

På bästa Mikael Blomqvistmanér råkade jag snubbla över en handfull skarpa Lugerpatroner av kalibern 9 mm. Mitt på grusvägen. Dagen innan hade en Juggemaffiakille blivit avrättad ett knivkast därifrån av en representant från den under världen. Kanske var det ett spår jag sprang på där. Dödsskjutningen skedde mitt i ett sommarstugeområde, bara någon kilometer från vårt hus. En annan gång höll jag på att bli ihjälkörd. Av Juggemaffiakillen, för övrigt. En Hells Angelsmedlem har bott utmed löparsträckan och på en annan del ligger ett fängelse. Såattehh…

Jag har precis börjat springa och är inne på tredje rundan för året. Det innebär att jag springer och går om vartannat. Problemet uppstår när jag ska föra in mina uppgifter i Friskis & Svettis Träningsdagbok. Ska jag skriva hela sträckan eller ska jag dela upp den på löpning och promenad? Det är väl klart att jag anger löpt sträcka. Det får det att se bättre ut i protokollet och gör mig automatiskt lika mänsklig som Johann Mühlegg eller Ben Johnson. Skillnanden är att det bara är mig själv jag sviker. Och det kan jag faktiskt leva med.

Ibland låtsas jag att jag är en Kenyan, som flyger fram över asfalten. Men efter fem sekunder blir jag påmind om mitt nordiska ursprung och mina lika starkt begränsade möjligheter att ens komma i närheten av det som kallas drömmilen. Jag hade fått för mig att jag skulle se HUR nära jag kunde komma drömmilen, men har nu insett att det är lika korkat som att försöka bestiga Mount Everest enbart iförd vinröd rökrock och frottétofflor.

Nä, lagom är bäst. Med små ryck till och från, för att chocka kroppen. Kroppen är nämligen expert på att hitta minsta möjliga motstånd. Med upprepade, likartade övningar ser man sämre resultat. Träning är nedbrytning och bör därför vara mångsidig och varierande.

Mitt högst lekmannamässiga tips på framgång är därför att du mellan varven helt enkelt sätter dig ner och vilar. Det funkar för mig.

Hej Konsument! Albert von Aristokrat.

15/02/2010

Unge moderaten Albert von Aristokrat kandiderar för en plats i riksdagen 2010.

Bästa promenad: Biblioteksgatan, och framförallt långt upp på den, mot Stureplan, där snön ligger härligt tjock på reklamskyltarna.

Favoritgata: Biblioteksgatan.

Favoritdrink: Drajja på Zink Grill, Biblioteksgatan.

Äter lyxmiddag på: Zink Grill på Biblioteksgatan.

Bästa mikromaten: Doggy bag från Zink Grill på Biblioteksgatan.

Favoritförort: Nu förstår jag inte riktigt.

Fikar gärna på: Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan.

Bästa lunchställe: Zink Grill på Biblioteksgatan är en favorit. De serverar mat som osar utlandet på något sätt.

Bästa brunchen: Zink Grill på Biblioteksgatan.

Bästa kaffet: Jag har kontor precis över Nespresso på Biblioteksgatan. De har stans godaste expresso.

Bästa konsertlokalen: Berns. Visserligen en bra bit ifrån Biblioteksgatan, men det finns ju taxi (skrattar). Fantastiska lokaler som påminner oss om vårt arv.

Bästa baren: Baren på Zink Grill. Fantastisk personal som kan drinkar från hela världen. De är alltid schyssta.

Här bjuder jag mamma på middag: Zink Grill på Biblioteksgatan. De har klart godaste hamburgarna.

Här bjuder jag pappa på middag: Zink Grill på Biblioteksgatan. Pappa vill gärna ha T-benstek. Själv tar jag hamburgare. De har klart godaste hamburgarna.

Senaste Stockholmsupptäckt: Kungliga Biblioteket på Biblioteksgatan/Humlegårdsgatan. De har sjukt mycket böcker där. Det är helt sjukt.

Senaste föreställning: ”Stekar-standup” på Laroy på Biblioteksgatan. Det är förortsmänniskor som spelar innerstadsmänniskor. Sjukt kul.

Senaste utställning: Fick en inbjudan till Vårsalongen på Liljevalchs men tackade nej. Det ligger ju i en annan stadsdel. Men det ser ut att vara sjukt kul.

Spelar: Beyonces ”Halo” från ”Artist for Haiti” i min iPhone.

En bra gå bort-present: Blandband på cd. Jag kom på att man kan blanda musik utan att berätta vad som är på. En perfekt present som skänker lite spänning i vardagen.

Favoritlyxartikel: iPhonefodral i skinn från Paul Smith. Helt onödigt men ett måste för mig.

Läser just nu: Uppföljaren till ”Da Vincokoden”, ”Den stulna symbolen” Jag älskar Tom Hanks.

Läser helst: Connaisseur. Men den är det inte alla som får läsa. Bara de som tjänar mycket pengar. Och så läser jag bloggar förstås. Kissies är en favorit. Hon är sjukt smart den tjejen. Företagsam.

Favoritråvara: Anklever.

Favoritfärg: Mörkblått, men känner att ljusblått kommer att bli mitt nya svarta (skrattar).

Favoritmärke: Allt från Armani och J. Lindeberg. Det är viktigt att man känner sig avslappnad i sitt mode. Kläderna ska spegla ens personlighet. Det är viktigt. Sjukt viktigt.

Favoritskor: Vita från Armani.

Klädkonto per månad: Har inte koll på det. Men det gör ju inget. Jag betalar ju med kort. Man kan dessutom ta ut hur mycket man vill i automaten.

Dricksprocent: Nu förstår jag inte riktigt.

Modeförebild: Alexander McQueen. Fast hans pappa var coolare. Han med klockorna, till exempel Le Mans.

Motionerar: Jag brukar köra pass med PT på SATS. Det är lättare att göra rätt med en personlig coach. Han säger alltid åt mig att ge lite till. Och han har rätt. Man har alltid lite till att ge. Sjukt skönt.

Mest överskattade affär: Lidl. Jag vet att många i förorten handlar där. Måste ju bara vara låg kvalitet.

Det dyraste jag har köpt: En Rolex som jag köpte på Kaplans på Biblioteksgatan. Den fungerade dessutom inte. Men det berodde nog på att den var från 1955.

Favoritprodukt på Systemet: Hahaha, jag får inte handla på Systemet. Sjukt.

Favoritprodukt på Apoteket: Regaine for men.

Bästa fyllekäket: Zink Grill har grymma hamburgare. Sa jag att de är bäst i stan?

Lyssnar på: Det senaste. Jag är allätare. Fast rap har jag aldrig förstått mig på.

Bästa förfestmusiken: Musik som folk går igång av. Ja, sån musik som är festlig. Det är svårt att förklara.

Senast gnolade: Richard Wagners ”Valkyrian”.

Mitt sämsta köp någonsin: Appleaktierna jag köpte förra veckan. Den där iPaddeln verkar ju inte vara något att ha.

Dansar helst till: Senaste hitsen i glada vänners lag. Helst i en toppvåning på Biblioteksgatan.

Senaste impulsköp: En dunväst som visade sig innehålla fjädrar från gäss. Och jag som är djurvän. Jag har funderat på att köpa hund faktiskt. En fågelhund.

Senaste fyndet: En plasma-tv på Stureplans-Blocket – bara för oss som bor på Stureplan (skrattar).

Senaste secondhandfyndet: Nu förstår jag inte riktigt.

Fulaste klädfärg: Röd. Det är socialistfärgen nummer ett.

I dvd:n: Filmen “Crash”. Den handlar om människor och att alla är lika mycket värda. Till exempel är människor på Södermalm lika mycket värda som oss på Östermalm.

Användbar pryl: Munläder från Armani.

Mode jag aldrig vill se igen: Hippiemode. Avskyvärt hur man kan klä sig så. Tur att man inte levde på 50-talet.

Värsta huvudbonaden: Turban.

Bästa huvudbonaden: Har inte någon huvudbonad. Det förstör ju frisyren sjukt effektivt.

Favoritaccessoar: En billig Rolexkopia från Thailand. Det är ingen som ser skillnaden.

Transportmedel: Jag ska sälja lite aktier och köpa en BMW. Synd bara att så många förortskids kör BMW. Man vet ju aldrig hur de har fått sina pengar.

Återvinner: Jag gör som Fredrik Reinfeldt, champagnekorkar för sig och ostronskal för sig. Det är viktigt att dra sitt strå till miljöstacken.

Håller på: Djurgården i fotboll och Moderaterna i valet.

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Nu förstår jag inte riktigt.

Let’s dance.

09/01/2010

Då har programmet Let’s dance åter satt klackarna i golvet och jag frågar mig själv och övriga familjen: ”Tittade vi på Let’s dance förra året?” Och det gjorde vi. Det var ju då som Magnus Samuelsson sopade banan med övriga deltagare genom att visa att han inte bara är världens starkaste man, utan också en graciös älva i trikåer. Eller hur.

För att bli en vinnare i Let’s dance måste man dansa bra, eller åtminstone ”tv-bra”, det faller sig ju naturligt. Men man behöver också ha något mer. I Magnus fall, en gigantisk kropp som ligger så långt ifrån vår uppfattning om danskropp som bara är möjligt. Men också utstrålning och något som griper tag i folk. Det är egentligen bara Måns Zelmerlöw som är en felande länk. Han både dansar bra och ser äckligt perfekt ut. Ligger någonsin ett hårstrå snett på den killen? Jag tror att han är en docka på rymmen från Madame Tussauds vaxkabinett.

Dans är något som vid första anblick verkar tråkigt. Man kommer ju fortfarande ihåg hur det var i skolan när man hade dans på gympan. Dans? Vafan, vi ville ju ha skeppsbrott eller brännboll. Det var vad gruppen tyckte. Och jag var alltid den som fick dansa med fröken. Alltid. Hon tog ett kraftigt tag om mina svettiga händer och späda mellanstadiekropp med sina cigarettfingrar. Sedan spände hon ögonen i mig och väste: ”Det här kommer att gå jättebra, ska du se.”

Efter att ha släpats runt i gympasalen och trampat både fröken och mig själv på tårna visade det sig att gruppen haft fel. Det var ju inte alls tråkigt med dans. Men på något sätt blev det ändå alltid samma sak. Det var som om man aldrig lärde sig att det var roligare än man trodde.

Många år senare, närmare bestämt 1999, var det dags igen. Vi var på en 70-talsfest med jobbet och alla hade dagen till ära spökat ut sig i diverse avskyvärda kreationer. Själv bar jag en ljusgrön kostym som satt åt överallt, utom från knäna och neråt. Festen kom igång och när vi var som mest i gasen satte kvällens uppträdande igång. Special guest var Graham Tainton som visade oss hur 70-talsdans, och framförallt discodans, egentligen skulle dansas. Han var en grym inspirationskälla till det som sedan skulle komma att bli den mest bisarra kvällen i mitt liv.

Det var dags för discodanstävling. Dansgolvet fylldes och högtalarna pumpade ut Bee Gees, Gloria Gaynor, Donna Summer och andra sköna artister. I det töcken som både spriten och uppståndelsen kring tävlingen gav upphov till, hade jag inte uppfattat vem som egentligen avgjorde vilka som fick lämna dansgolvet och vilka som fick vara kvar. Men efter att hälften åkt ut och jag försökt mig på några Saturday night fever-moves såg jag vilka juryn bestod av. Och det fick mig att nästan nyktra till.

Vi dansade vidare och ju fler som åkte ut, desto större dansyta fick jag och den tjej som nu var de enda som var kvar i tävlingen. Den ultimata discolåten ”Disco Inferno” med The Trammps började och från att ha varit en icketävling i mina ögon förvandlades den nu till en dansduell på liv och död. Vi plockade fram vårt bredaste discoregister, tjejen kastade med håret och krälade upp och ner på golvet. Jag kände att jag antagligen inte skulle ha en chans, det vill säga, om jag inte plockade fram mitt sista vapen. Eller, rättare sagt, mina två sista vapen.

Mitt första var ett tappert försök till en moonwalk. Nåja, jag rörde mig i alla fall baklänges. Juryn antecknade och folk skrek. Tjejen blev märkbart stressad och började åla och peka i skyn i ett allt högre tempo. Det kändes som vi låg lika och tävlingen skulle behöva avgöras vilken sekund som helst. Då var det dags att avgöra spektaklet en gång för alla. För min egen skull, men också för de stackare som åkt ut och som bara väntade på att baren skulle öppna igen.

Jag satte vänster hand på golvet snett bakom ryggen och slängde upp höger ben över det andra och gjorde dödssnurren. Den som bara streetdansare gör. Eller en skalbagge som hamnat på rygg och som sprattlar för att överleva. Jag snurrade fyra varv och hoppades att det skulle imponera på juryn, men bara om jag ställde mig snabbt upp och avslutade med en ”peka mot stjärnorna”.

Musiken slutade, folk applåderade och juryn, som bestod av Lennart Swahn och Ted Åström, den mest osannolika kombination av människor i en dansjury, bad mig att komma upp till podiet och ta emot förstapriset – en flaska Absolut Vodka.

Jag kramade flaskan som ett nyfött barn, torkade några tårar och kunde höra min gamla gympafrökens ord eka i huvudet: ”Det här kommer att gå jättebra, ska du se.”

Och det gjorde det.

Sagan om julbordet.

01/12/2009

Äntligen är det snart jul igen. Men inte förrän vi vunnit slaget om julbordet. För om det är en sak som tar fram våra mest primitiva sidor, så är det hunger.

Jag och min fru hade inte ätit sedan frukost och var på väg till värdshuset där vi bokat julbord till kl 19. Vi sitter knäpptysta i bilen. På våra näthinnor dansar julskinkan med sillen och i doppespa’t ligger en vörtskiva och sjunger ”Gamla Nordsjön”.

När vi kommer fram möts vi av nytända brasor och den vitklädde krögaren som personligen hälsar oss välkomna i entrén. Julstämningen är maxad. Precis som på film. Men snart ska den romantiska komedin förvandlas till ett fantasyäventyr av Tolkien. Och en kamp ska stå mellan det onda och det goda.

Efter att ha hängt av oss ytterkläderna och fått våra platser närmar vi oss det dignande julbordet med Västerbottensost, fem meter av olika sillar, rökt lax, Waldorfsallad, pickles, viltchorizo och så sist vid kanten – nästan på väg att välta ner på golvet – grisfötterna. De ska alltid finnas med. Som en påminnelse om hur det var förr. Och som ett långfinger åt alla som tycker att god mat måste se god ut, inte som en överkörd poltergeist. Vi är först på plats och är redo att hugga in.

Då.

Då hörs ett buller från övervåningen av värdshuset. Stolar skjuts ut och ett grosshandlarskratt kväver Adolphson & Falks ”Mer jul” från högtalarna. Oväsendet tilltar och när jag kastar en blick över axeln ser jag dem. De väller ner i trappan och deras rödsimmiga ögon är låsta på den kalla maten. Men eftersom jag står först i kön behöver jag ju inte vara orolig. Eller?

Två kvinnor, som inte hör till den undernärda delen av befolkningen, bufflar fram som om de aldrig har sett en kö förut. En stank av blommig parfym och svett bedövar mig tillfälligt medan de tittar storögt på sillen, för att sedan buffla sig tillbaka.

– Vi har ju redan fått sill, Stina. Då behöver vi inte stå i den här kön. Vi har ju fått sill. Vi kan väl gå förbi och gå direkt på laxen, säger den ena kvinnan till den andra, med saliven hängande i en sträng från mungipan.

Så fan ni kan, tänker jag och flackar med blicken efter ett vapen att mota dem med. En picklesgaffel och en tesked är det enda jag hittar.

Det är Orcherna som har kommit fram ur mörkret. Och de måste stoppas innan de tar över julbordet helt. Plötsligt hörs grosshandlarskrattet igen, nu precis bakom min rygg. Det är den onde själv, Sauron, som just kommit ner från övervåningen. Mitt blod fryser till is.

– Men, vi har ju redan fått sill. Eller hur, Stina? säger han och smyger med krokig rygg och trevande fingrar fram mot den rökta laxen. Hans fula slips sitter på sned.

Svettdroppar sticker i min panna som akupunkturnålar och jag lägger på den femte biten Västerbottensost i ren förvirring och hasar mig långsamt mot sillen. Jag är avväpnad och mitt tålamod är vådaskjutet. Adrenalinet pumpar och det målade galthuvudet på den putsade väggen får liv och flinar åt mig. Orcherna bufflar vidare och börjar, som grädde på moset, nu även dra dåliga vitsar.

Sauron skrockar och sjunger: ”Ål av mig, vill du ha ål av mig?”. Han vänder sig mot sina anställda som skrattar stelt, för att inte få sparken. Fler Orcher ramlar ner för trappan och en servitör uppenbarar sig plötsligt och säger:

– Eftersom ni redan har fått sill på övervåningen, kan ni gå direkt på laxen.

Jag kapitulerar. Orcherna får fri lejd och omringar mig. Jag kan knappt röra mig. Blixtsnabbt roffar jag åt mig en bit kokt lax och stoppar i munnen, i fall jag skulle bli stående där resten av kvällen. Det visar sig bli min räddning.

Laxbiten ger mig tillräcklig energi för att jag ska orka fylla på tallriken. Och sakta förvandlas Orcherna till vanliga människor. Sauron verkar dessutom riktigt trevlig. Fast hans slips är fortfarande ful. Jag tar om några gånger till, mest för att det är gott, och avslutar det hela med ost, pepparkakor, ischoklad, en tallrik chokladmousse och en skål fruktsallad. Och så kaffe på det. Och en eftersläckare, för att inte magen ska explodera.

Slagfältet ligger öde. Det enda som hörs är några stönande Orcher från övervåningen tillsammans med ”Gläns över sjö och strand” från en jul-cd på rundgång. Det är dags att betala och retirera hemåt.

Vi sitter knäpptysta och proppmätta i bilen. Sagan om julbordet är slut för den här gången. Men slaget kommer att utkämpas igen om ett år. Det kan man vara säker på.

Rapport från Himlen.

10/11/2009

Jag har lovat mig själv och en handplockad skara av mina gastronomivänner, att servera en rapport från Mathimlen. Jag gjorde det redan för fyra år sedan i texten Enkel biljett till Himlen men blev i lördags varse att jag, likt Dante, bara befunnit mig i Vestibulen.

Nåväl. Tillbaka från 1300-talet.

– Nej mamma, vart ska du?

– Men, vi ska väl till Grand Hotel?

– Nej, vi ska till Mathias Dahlgren. Det är inte Grand Hotel. Det ligger bara bredvid. Man får inte blanda ihop dem, vettu.

Vad jag inte förstod var att mamma, som fyller 60 år idag och som vi skulle bjuda på en kulinarisk bergochdalbana, var tvungen att säga till sina vänninor att hon har varit på Grand Hotel och ätit, eftersom det inte är en jävel i mörkaste småland som vet vem Mathias Dahlgren är. De kanske tror att det är en svettig handbollsspelare från Hammarby. Gud förbjude.

Sagt och gjort. Vad ger man en mamma som har lagat världens godaste mat åt en varje dag i minst 18 år? Jo, man pantar ungarnas Nintendospel och bjuder henne och pappa på lyxkrog. Svårare är det inte, även om det känns som en blek pay back.

I våras postade jag mamma ett tidningsklipp om Mathias nyöppnade restaurang och hintade om vad som väntade dem senare. Jag hade ju läst Micael Dahléns Nextopia och lärt mig att förväntningar smäller högre än omedelbara överraskningar.

Äntligen stod vi där. Framför pärleporten. Och håll i dig nu för fan, för nu kommer det att gå undan. Och bli långrandigt.

Redan innan jag tar i dörrhandtaget får jag ögonkontakt med kvinnan i entrén som tar våra ytterkläder och placerar oss på varsin barstol med hörnsoffekänsla. Mathias Dahlgrens matbar är redan öppen och om fem minuter öppnar restaurangen sitt gap. Och slukar oss hela.

Vi får vårt bord som ligger strax utanför köket, och i den blankpolerade mässingsdörren ser jag spegelbilden av kockarna som arbetar med sina böjda ryggar och spindelflinka fingrar. Swisch. En tjej gör en piruett runt bordet och innan vi vet ordet av ligger det en stärkt linneservett i våra knän. Vi ser på varandra och ler.

Min fru och min bror är också med och de har varit med tidigare. Det vill säga, de har också ätit på Mathias förra restaurang Bon Lloc. Nu har vi däremot inte en aning om vad som väntar oss.

Tjoff. Ett gäng servitörer kommer mot oss med tallrikar, fat, korgar och Champagne. Det är snacks som består av potatischips med Gotlandstryffel som rivs framför våra ögon, små kuber av rökt lax, färskost med papyrustunna skivor av rostade rotfrukter, hembakat bröd med baconfett, rapsolja, danskt smör och på en liten hög med blankpolerade havsstenar, ostron. Det vill säga, efter en stund får jag veta att det är ostron.

Till formen påminner de lite om ögon och jag förvandlas genast till Indiana Jones på besök hos ett folkslag från Tjottahejti. Och smaken påminner inte så lite som ögon. Fiskögon. Vafan, sist jag åt ostron åkte de ner i halsen som en olivoljepenslad sugga i en vattenrutschkana. Nu biter jag i fanskapet och gomseglet tvinnar upp sig när ett koncentrat av Atlanten slår emot det med orkanstyrka.

Så börjar äntligen menyn rulla in. Den heter ”Det naturliga köket” och är enligt Mathias ”med en svensk identitet, på en regional plattform med lokala och globala ingredienser”. Typ.

Först ut, svensk hummer och rimmad sej med avokado, gurka, grapefrukt och pepparrot. Fräscht och bussigt med smaker som småbrottas med varandra och låter pepparroten få sista ordet, innan vi sköljer bort minnet av härligheten för gott med det vita Bourgognevinet.

Rätt nummer två serveras på samma synkronicerade sätt som den första. Två servitörer ställer fram varsin tallrik samtidigt och jag kan ana en vals i deras huvuden. ”Pumpapapper” heter den men skrivs ”Pumpa papper” i menyn. Jag tänker inte göra mig märkvärdig över den misstänkta särskrivningen utan koncentrerar mig på den brandgula soppan med tryffel, mandel och parmesan. Efter ett par minuter kommer jag på mig själv att försöka karva loss bitar av tallriken för att komma åt eventuella smakämnen som letat sig in i porerna. Förgäves, såklart.

Det sista av glaset Vintage Brut, Gosset Champagne, som är en goding med den karaktäristiska honungsaktiga Pinot Noir-nötigheten, pyser upp i näsan och checkar in i mitt långtidsminne.

Swosch. In kommer nummer tre. Havskräfta och griskind med ärtor, stekt blomkål, knaprig svål och libbsticka. Man ska inte sitta och peta i maten, utan in med så mycket av de olika ingredienserna som möjligt samtidigt, så känner man hur de olika smakerna liksom ligger med varandra, innan de slutligen ingår polygamt äktenskap och kastar blombuketten bakom sig.

Till det, inget vin den här gången, utan ett öl – Slottslager från Slottskällan i Uppsala. Det är uppskattat eftersom det är fler och fler microbryggerier som lyckats producera, men framförallt fått oss Spendrupsdrickande Bingolottosvennar att intressera oss för svensk kvalitetsöl. Rap.

Här kommer en tokig rätt. Stekt vetesurdeg och ost från ko med honung, olivolja, havssalt och svartpeppar. Det här är den mest intressanta smak-uppercutten hittills och jag tror att det beror på att smaklökarna nu får gå ett boxercisepass och tänjas ut max på söt/salt-skalan. Halva handen dryper av honung och olja och när mina ögon möter den förbiflygande sommelieren är det nästan så att jag rodnar lite.

Vi sköljer ner detta med sav. Ja, du hörde rätt. Det är någon tokfan i jämtlandsskogarna som antagligen insett att han aldrig kommer att hitta ut, utan blir tvungen att börja tillverka något som kan ta honom därifrån. Då blir det självklart sav, eller björkchampagne, som han kallar det. Det funkar hyfsat till brödskapelsen, men inte mer än så. Exportera till Japan, sa jag.

Dags att bli lite rå. Det är tartar på handskuren biff och ostron med vattenkrasse, rå lök och talgemulsion som kommer på en iskall bit sten. Vattenkrassen bildar ett täcke kring det råa, så att de mest känsliga inte ska ramla av stolen av skräck. Det smakar som rökt lax och det beror antagligen på ”ostronsåsen”. Vi dricker ett öl även denna gång och det är en porter från Nögne, Grimstad, Norge. Ja, de kan tydligen inte bara pumpa olja och belägra Strömstad utan även brygga öl. Det ser faktiskt ut som öl på tyska, och du förstår naturligtvis vad jag menar.

Sen kommer min favorit. Morot och fois gras och lakrits med rågbröd och fänkålsdill. Alltså, anklever. Och det är en sällsam rätt. Först smakar det lite lever men övergår snabbt till den typiska smöriga och rökta eftersmaken, för att slutligen landa i ännu mera rökighet. Smaklökarna har fortfarande träningsvärk efter boxercisen men lyckas ändå jobba med bra här. Speciellt efter att ha spjälkat fettet med ett glas Macvin du Jura, som är ett grappaspetsat vin från Frankrike. Mycket trevlig kombination.

Vi är framme vid näst sista rätten och jag måste ta en sväng på herrarnas. Mest för att se hur det ser ut och få en glimt av köket. Jag är förste gästen där och allt är perfekt. Snibb på toapappret, dunkelt ljus, handknackat vattenfat i silver, tjocka, små frottéhanddukar i en prydlig hög. När jag kommer ut har jag fått en ny servett vid bordet och en servitör skjuter in min stol. Jo, det glömde jag säga; de uppfattar att jag ska gå på herrarnas strax innan jag själv kommer på det och håller således upp dörren för mig. Gentilt.

Renfilé och blodcréme med brysselkål, lökar, äpple, druvor och mandel kommer in med ett skum över sig. Den här rätten känns lite vild och ska visa sig bli ännu vildare med det vin som kommer i de fiskskålslika glasen. Det är ett Esprit de Beaucastel som med sin djupa röda färg för tankarna till blod. Tillsammans med maten är upplevelsen total och jag får vingar. Det svartnar för ögonen och när jag återfår synen ligger jag bakbunden på marken och tittar upp på en galen same med en yxa i högsta hugg, redo att skrida till verket. Ur hans mun rinner något svart och segt och luften är tjock av svettig renpäls och vinternattens tomma tysthet.

Skål! Jag vaknar upp och ljudet av en kock som borrar ostpipor tar mig snabbt tillbaka till rummet.

Vi är inne på desserten och flera ur sällskapet har redan hunnit fråga om det aldrig vill ta slut. Själv njuter jag fullt ut av bergochdalbanan men det börjar faktiskt spänna lite i byxlinningen.

Sista rätten heter helt sonika Kaffe och bulle och är, om du tänker dig, mitten av en nybakad kardemummabulle tillsammans med kaffeglass och brunt socker i en tallrik som är nedsänkt i bakplåtspapper och strösslat med pärlsocker. Innovativt men också genialt, som tar oss tillbaka i tiden till mammas bullplåtar i köket. Ett sött Vin Santo från Italien till det och vi har tagit oss förbi Dantes nio kretsar, passerat Helvetet för länge sedan och står nu inför Gud och bara väntar på att bli bestraffade en sista gång genom den femsiffriga notan.

Våra magar står i sju socknar och i småland skulle man kanske kalla den upplevelse vi just haft för tabberas. Lite slarvigt, men ändå på något sätt sant. Man kan också se det som ett träningsläger inför julbordet om en månad. Det kommer inte att bli en resa till Himlen, snarare en tripp in i Mordor.

Men det, mina kära gourméer och gourmander, är en helt annan historia.

Världens bästa reklamkoncept.

17/10/2009

Nu kanske du trodde att jag skulle börja rabbla upp den bästa reklamen genom historien, med avstamp i den kreativa revolutionen. Att jag skulle klippa in lite fina annonser från Volkswagen, Apple och Nike och höja namn som Ogilvy, Bernbach och Krone till skyarna. Inget kunde vara mer fel. Istället leder jag in dig i en mörk återvändsgränd. Vågar du fortsätta?

Reklam är som bäst när den inte upplevs som reklam. Men det finns undantag. Och mitt framför dina egna ögon pågår just nu världens bästa kampanj. Men den försöker inte få dig att köpa vare sig bilar, datorer eller skor.

Historiskt sett brukar man säga att kristendomen i allmänhet och religion i synnerhet är världens mest lyckade kampanj. Den slår rot i människors inre och förändrar deras beteende på DNA-nivå. Och den går inte att välja bort med TiVo.

Men nu finns det ett nytt reklamkoncept som heter ”För ditt eget bästa”. Det skulle kunna vara en pay off för bindor eller gräddglass. Men visst är det något osympatiskt med det? Det låter precis som om någon vill bestämma över dig, ha kontroll över vad du gör. Det är det också. Konceptet går också under benämningen ”För din egen säkerhet”.

Det ”någon” försöker sälja till dig, eftersom det innebär något bra för dig i slutänden, är trygghet. Trygghet är en av de fundamentala mänskliga behoven och används av många varumärken i sin marknadsföring. Och för att kunna sälja in trygghet måste först ett problem presenteras. Och det är rädsla.

Allt började för länge sedan och är i grunden ett maktbegrepp. Med makt kan man förtrycka enskilda individer, men också ett helt folk. Eller en hel värld. Kyrkan har länge levt som den lär och har använt makten som drivkraft i sin verksamhet, bortsett från allt gott de gjort för folk. Men även Al Capone idkade välgörenhet på 30-talet.

Vatikanen, som föddes i slutet av 1300-talet och som till och med blev en egen stat i början av 1900-talet, är själva centrum för det gamla konceptet och är för många människor det närmaste man kan komma himlen. Samtidigt är det en mammut vars dagar är räknade.

Det nya konceptet kommer från en annan maktapparat, som är svårare att ta avstånd ifrån, oavsett om man kallar sig religiös eller inte – politiken. Politikerna driver igenom frågor som är viktiga för oss. I de flesta länder genom demokratiska val, men i många andra genom tvång. Skillnaden behöver inte vara stor. Det som är gemensamt är det övergripande budskapet ”För ditt eget bästa” eller ”För din egen säkerhet”.

Ta bara Bushadministrationen och kampanjen ”War against terror”. Med hjälp av den har man fått med sitt eget folk och nästan en hel värld genom uttrycket: ”Either you are with us, or you are against us”. Ett uttryck som även Jesus, Lenin, Orwell, Mussolini och Hillary Clinton använt sig av. För vem vill vara emot sina egna och sitt eget land?

Efter 9/11 har kampanjen spridits som en skogsbrand i Californien. Det jagas terrorister i varenda gathörn och är du muslim är du antagligen också terrorist. För det vet man ju, hur muslimer är.

Man har låtit sätta upp övervakningskameror på gator och torg, i tunnelbanan, taxibilar och nu senast även på ICA. Och allt går under konceptet ”För din egen säkerhet”. Men målet att minska våldet på gatorna har inte haft någon som helst positiv effekt. Tanken var att kamerorna skulle få folk att tänka efter innan de sparkade ner någon. Förvisso en fin tanke, men som går vilse i alkoholens dimma.

Så, du köper reklamen. Du köper din bil, din dator och dina skor och upplever en större frihet i livet, precis som reklamen lovar. Men egentligen blir du mer och mer övervakad. Bevakad. Och plötsligt är inte reklam längre något lustfyllt och inspirerande, utan en osynlig kraft som styr dig.

Ettor och nollor.

26/08/2009

Har du tänkt på vad viktigt det är att komma först? Att den som är tvåa inte är näst bäst. Utan sist. Och det bästa exemplet måste ju vara vid själva ögonblicket för en befruktning.

– Fan, jag hann inte in. Men jag kom ju i alla fall tvåa. Jaha, det betyder att jag kommer att dö. Åååkej.

Detta fenomen börjar vid livets absoluta start och fortsätter tills vi dör. Och vi kan inte komma undan det. Men det är också förutsättningen för livet och dess utveckling. Utan tävlingen stannar vi upp och dör, innan vi ens har hunnit börja leva.

Det självklara exemplet kommer naturligtvis från sportvärlden där vi nyligen kunde bevittna Usain Bolt som den ohotade ettan på 100 och 200 m. Där får förlorarna visserligen en fin silvermedalj och en ful bronsmedalj som tröst. Men de kommer ändå alltid att vara förlorare.

I reklambranschen måste man vara kreativ och innovativ. Annars är man en medelmåtta, som visserligen ändå kan få företag att sälja mer eller kunder att stanna längre. Men inåt, för den grupp av människor som tycker att det är viktigare med Guldägg och personlig framgång än något annat, finns det en enskild sak som skapar större ångest än något annat.

Att inte vara först med en idé.

Reklambranschen, och förvisso samhället i stort, är grovt uppdelad i de tysta som går längst fram och får saker gjorda och de som kommer efter och klagar. Och det är de sistnämnda som påminner de som går före om att de minsann inte är först. För det var det någon annan som var för länge sedan. De bläddrar i sina reklamböcker och Googlar för att sedan kunna slå ner som en blixt när någon visar upp en kampanj eller kommunikationsidé.

Så, egentligen är det inte de som tycker att Guldägg är viktigare än något annat som är bovarna, utan de som aldrig ens kommer att få ett. Förlorarna.

Du kan se samma fenomen på nätet och i synnerhet på The Pirate Bay. Drivkraften bakom de alster som läggs upp är inte att andra ska kunna ta del av filmer och musik. Drivkraften är att vara först. Inget annat. Det ger en enorm kick att vara den förste att lägga upp Sagan om ringen, innan den ens är färdigklippt. En kick som ger ett slags beroende som gör att man inte kan sluta, även om man skulle vilja.

Jag är inte emot tävlingar. Men jag skulle vilja se en mer konstruktiv debatt kring nya idéer och koncept. För ju längre vi håller på, desto större risk löper vi att kopiera någon annan. Vare sig vi gör det med flit eller inte. Och jag tror inte att någon bara snor rakt av. Jag tror att man är mer eller mindre influerad, och på den kreativa resans stig vet man till slut inte riktigt var ens briljanta idéer kommer ifrån.

Det gäller att höja blicken och bredda sitt perspektiv. Att sänka garden en aning och släppa på prestigen. Något som för en del är det läskigaste som finns. Jag tror att framtidens vinnare har en ödmjuk inställning till framgång som grundar sig i att man dansar tillsammans istället för att hänga i baren och bli packad.

Vem kommer först dit?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.