Filosofisk flykt.

Livet känns inte alltid så lätt. Och det ska det inte göra heller. Annars hade det inte tvingats framåt, utvecklats. Se dig omkring. Hur många i din bekantskapskrets, eller längre ut, är människor med en inställning som skulle kunna kallas ödmjuk? Människor som inte är missunsamma, skrytaktiga, småaktiga, inskränkta och en räcka till med ord som mer eller mindre definierar människan? Jag skulle gissa på hälften.

För alla kan ju inte vara positiva, snälla, generösa, glada eller ödmjuka. Det måste finnas en spänning. Vi får olika roller när vi föds, eller skaffar dem när vi växer upp. Eller tvingas ta dem när vi inte riktigt vet vilken fot vi ska stå på, där mitt i livet. Men det finns alltid en motsats där ute någonstans, som står redo att knuffa oss framåt, uppåt.

Jag har varit blåögd. Så är det bara. Jag gick omkring och trodde att jag kunde leva någon slags Buddism light och att alla omkring mig skulle göra detsamma. Det kändes ju så naturligt på något sätt. Att till exempel aldrig bli upprörd i en situation där du ändå inte kan påverka dess utgång. Att alltid göra bra saker för dina medmänniskor, för att du vill tro att du får tillbaka så mycket mer.

Just nu blåser det en slags förändringsvind över jorden. Och även om konjunkturen sitter fastkedjad på botten av en uttorkad brunn, miljöförstöringen står med andan i halsen och bankar på vår dörr, eller att hela Asien är inne i sin industrialisering, tror jag ändå att det kommer att dyka upp lite godare människor från och med nu och i framtiden.

Vi blir klokare med åren och med varje generation. Men vi tar också med oss vårt arv, och vissa av våra egenskaper är lika gamla som Homo Sapiens. De ska trängas med allt vi lär oss på vägen och vi blir mer och mer komplexa som individer. Och komplicerade som art. Och kanske mer och mer instabila. För även om vi blir klokare kommer det också bli lättare för oss att missbruka det som alla människor mer eller mindre vill ha, vare sig vi vet om det, eller inte. Vare sig vi vill det, eller inte. Makt.

Människan konstrueras och kör samtidigt och kommer därför alltid att vara irrationell, opålitlig och oberäknelig. Och bränslet vi drivs av är det goda och det onda. Vi tror att vi kör fram på en utstakad räls och att någon sköter signalsystemet åt oss. Men egentligen flyger vi i det blå och vi är våra egna flygledare. Ta en titt över axeln och njut av ditt eget livs hisnande utsikt. Men se till att hålla dig vaken. Livet känns bara lätt om du vill att det ska göra det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: