Archive for maj, 2009

God morgon, cyniska värld.

20/05/2009

I morse sneddade jag över Hötorget för min italienska kaffe latte. Hötorgshandeln är världsmarknaden i miniatyr, men också en spegelbild av människan i allmänhet. På dagarna bländas man av säljarnas charm, effektivitet och sätt att locka till sig köpare. Uttryck som ”allt ska bort”, ”halva pris” och ”extra söta, extra goda” mixas med ”hejsan, välkomna” och ”ursäkta damen, bara för dig”.

En gång skulle jag ha lime och frågade om det fanns, eftersom jag inte såg några: ”Javisst” svarade säljaren. Och försvann bort från ståndet. Han hade inte lime, men en polare 20 meter bort hade det och han löste det utan att blinka. Det kallar jag service.

Men om man skrapar på ytan och dyker lite djupare, hamnar man i verkligheten. Den där man egentligen inte ser, men väl känner till. Precis som i The Matrix. Alla uttryck och lockrop du uppfattar som personliga, som träffar dig i hjärtat och får dig att öppna plånboken utan att blinka, är egentligen helt ointressanta för säljaren. De är bara verktyg i säljprocessen. Han skiter fullständigt i dig och dina behov. Och det är inte bara på Hötorget det är så. Jag sa ju att det var världsmarknaden i miniatyr.

Tillbaka till min morgonpromenad. Innan försäljningen börjar kan man bevittna hur frukt, grönt och blommor packas upp. Och hur den behandlas. Och det är samma sak där som med försäljningen. En kille står med en cigarett i munnen och travar upp grön och vit sparris med bara händerna, en annan med en cigg i ena handen och en låda med hallon i den andra.

På tv har du säkert sett hur sälungar klubbas ihjäl, hur elefanter får sina betar avsågade och hur gorillor stympas levande. I kriget om tillgång och efterfrågan på världsmarknadens slagfält finns lite plats för hjärta och hjärna. Det är raka vägen från planta till pengar, och där emellan står du och jag med våra tomma plånböcker i händerna och undrar vad i helvete det är som pågår.

Jag har fått min italienska kaffe latte och känner mig nöjd, men också lite blåst. Precis så som det alltid känns när man har köpt något.

Förlåt, Apple.

14/05/2009

Jag har varit otrogen. Igen. Men det var faktiskt inte mitt fel, utan den där sjukt duktige säljaren på Teliabutiken. Han kunde ha sålt på mig världens första telefon med argumenten att den var bäst just nu. Om han hade velat.

Han lyckades i alla fall kränga på mig en musiknätverksspelare från Philips som jag trodde skulle lösa mina trådlösa musikproblem hemma. Jag ville ju så gärna spela iTunes och Spotify från datorn och styra från just de gränssnitten. Jag frågade om det fungerade på det sättet och fick ett ”Jajjemän”. Ett svar man mest får av småländska bilhandlare. Så redan där borde jag ha blivit misstänksam.

Men, som sagt, jag satt ju på ett rosa moln med vaselin på linserna och var lika upplagd för kritiskt tänkande som en genomsnittlig Miss Universum. Men efter att ha packat upp, kopplat in, loggat in, letat PIN-kod, inte hittat PIN-kod, laddat hem ännu en mjukvara som skulle lösa problemet – enligt den 15-årige oskulden på Philips support – och svurit en sista gång när jag mödosamt packade tillbaka skiten i kartongen, har jag nu bestämt mig för att lämna tillbaka allt med argumentet att jag inte är nöjd. Helt enkelt.

Nu håller jag tummarna och litar på att min makt som konsument är större än butikspersonalens. För på vägen tillbaka smiter jag in i Applebutiken och köper en Airport Express. Och sen laddar jag hem Airfoil, så att jag kan streama Spotify. Det var ju det jag ville från början.

Att det ska vara så jävla svårt att förstå.

I fablernas värld.

14/05/2009

Ibland känns det som man lever i sagornas värld. Saker som händer omkring en upplevs liksom påhittade av en alkoholiserad skräckförfattare från Maine. Man måste stanna upp, nypa sig i armen och fråga sig själv om det verkligen händer. Och det gör det.

Det var en gång en kvinna från Vimmerby som hette Astrid. Hon var intresserad av att skriva, men framför allt av att berätta. Och det kanske är därför hon aldrig fick Nobelpriset i litteratur – det var inte tillräckligt väl skrivet, bara väl berättat. Vad vet jag?

Jag är själv uppväxt i samma mylla och har fått en slags skrivgen jag gärna utnyttjar. Inte lika fullt ut som jag skulle vilja, men det är naturligtvis upp till mig själv att uppfylla mina drömmar. Jag sätter hellre upp mål jag kanske inte når, än inga alls och hamnar som drivved på öppen ocean.

Vardagen är full av berättelser. Det gäller bara att fånga dem och föra dem vidare. Antingen som underhållning eller som i mitt yrke – för att få folk att känna, tycka och göra något. Att berätta är något som finns i oss alla och man brukar säga att ”alla kan skriva”. Förutsatt att man har fått lära sig det. Och en del gör det bättre än andra. För egen del vill jag inte påstå något annat än att jag föredrar att skriva ett enkelt språk, men med hjälp av metaforer och symbolik ta med läsaren på en hisnande resa han eller hon inte glömmer i första taget.

Jag bevisar inget genom att sprida invecklad nomenklatur omkring mig. Enkelhet och tydlighet med en twist av antingen humor, sarkasm eller ironi beskriver nog bäst mina texter. Fast alltid med en värme och ödmjukhet i grunden. Jag tror att framgångsreceptet är att alltid se sig själv som en underdog. Att alltid sträva uppåt och att aldrig vara riktigt nöjd.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Livet är en kö.

12/05/2009

Ibland, när jag inte är på mitt miljövänliga humör, tar jag bilen till jobbet – jag bor nämligen på en ö och är beroende av att den eller kollektivtrafiken fungerar. Och nu har vi precis bytt ut den gamla trotjänaren och så kallade andrabilen, Nissan Sunny -88, mot en ny Golf, så det är dessutom ännu roligare att åka till jobbet. Det finns egentligen bara en sak som är jävligt trälig, oavsett om man sitter i en ny bil eller på bussen. Och det är att sitta i kö.

Jerry Seinfeld frågade sig varför det heter rusningstrafik när den egentligen står still, så redan där råder en missuppfattning om vad köer är bra för. Men alla köer är inte lika. De är som människor är mest och kan se ut på lite olika sätt.

Om jag åker tidigt till jobbet hamnar jag i hantverkarkön. Den uppstår klockan 06:55 – eftersom de börjar jobba exakt 07:00 – men slutar 08:25 eftersom det är då de egentligen börjar jobba. Tydligen. Den består av röda skåpbilar med rör på taket, traktorer med grisbajs på ett flak och gigantiska grävmaskiner, som alltid måste flyttas exakt när folk ska till jobbet. Alltid. En annan sak som också bara måste börja mitt i rusningstrafik är asfaltsläggning.

Tre timmar senare börjar en annan slags kö – konsultkön. Den består av Audi, BMW, Mercedes och Saab och ringlar fram som en urtida silverorm i maklig och uppfostrad takt. När den är över vet man att det är open street. Å andra sidan kommer man för sent till jobbet.

Övriga köer är:

Bankomatkön. Om det finns två automater står alla minst två meter ifrån dem, som om de vore radioaktiva, och väljer den kö som börjar röra på sig först. De som står närmast den som tar ut pengar låtsas även titta åt ett annat håll, så att den som tar ut pengar inte ska tro att man försöker memorera deras kod, klubba ner dem, sno kortet och länsa deras konto.

ICA-kön. De som fortfarande tycker det verkar läskigt att använda blip-maskinen hamnar i dessa köer på fredagseftermiddagarna. Köerna är i genomsnitt fem stycken och 10 meter långa och består av folk som ser ut som maskar på krokar. Ännu värre blir det när den som står längst fram ska ha en cigarettsort som inte finns, eller att en kvittorulle tar slut. Då kan man få se ”fotbytaren” eller ”stönaren”. Ibland i en och samma person.

Vilka köer brukar du hamna i?

Världens bästa säljare.

11/05/2009

Kom just tillbaka från lunchen, då vi även skulle titta på en telefon till vår dotter. Och här kommer du att få ta del av förloppet från ”vi skulle bara titta på en telefon till vår dotter” till ”vi kom visst ut med en papperskasse, modell COOP, full med prylar”.

Vi besökte en Telia-butik som var helt folktom och med tre killar bakom disken. När vi kom in kunde skönja ett blänk i deras ögon och en av dem reste sig sakta upp, som ett lejon som just fått syn på två trötta gnuer. Han flög inte på oss utan bara sträckte på sig, som för att visa att det var han som var ledaren.

Vi uppfattade inte faran utan gick rakt på sak och förklarade att vi ville ha en enkel telefon med kamera. Kineserna har tydligen slagit sig in på marknaden och det fanns en som hette HUAWEI, typ. Det var mer eller mindre en kopia av Sony Ericsson men kändes som ett bra val.

Sen började det.

Killen fällde ut ytterligare sex armar, där två av dem höll oss kvar vid disken. Inte våldsamt, bara så där mjukt tvingande och på gränsen till straffbart. Det kändes faktiskt lite skönt.

När telefonköpet var avklarat började vi även fråga om våra egna abonnemang och om iPhone i allmänhet. Han knappade frenetiskt på datorn och pratade samtidigt som han plockade ihop telefonen med SIM-kort, extraminne och garantipapper. Vi fick extra kontantkort vår dotter kunde dela ut till sina vänner och våra nummer kunde hon både ringa och sms:a till gratis. Visserligen för en låg månadskostnad, vilket gör hela upplägget på gränsen till straffbart. Igen. Men det kändes fortfarande lite skönt.

– Oj, jag ser här att ni har hemtelefoni och bredband hos oss också, fortsatte han.

Efter en stund hade vi fått det billigare eftersom det, vips, gjordes om till IP-telefoni. En ny router och en annan box behövdes bara och var jättelätt att installera eftersom allt var förkonfigurerat. Ett vackert ord om man bara vill att skiten ska fungera.

Sen kom jag på att jag hade varit på en fest i helgen, där min vän skickade sin Spotifymusik trådlöst från sin MacBook till stereon. En sån skulle vara frän att ha, tänkte jag. Och vips stod jag med en PHILIPS NP2500 framför mig på disken. Var kom den i från? Jaha, en av killens octopusarmar hade sträckt sig efter den.

Han fortsatte att prata fortare, men ändå så att man förstod, samtidigt som han knappade in våra telefonnummer, slog in i kassan och svarade en kund bakom oss varför kölapparna hade fastnat i maskinen. Helt lugn och med en förlösande ironi i rösten som varken fick oss att somna eller personerna som började skapa en kö bakom att gå bärsärk.

Och inspirerad av hela situationen gjorde jag något jag aldrig har gjort tidigare. I Sverige. Jag prutade.

– Du, den här musikboxen, kan jag få lite rabatt på den? frågade jag och såg killen titta snett bakom mig en nanosekund innan han svarade: ”Naturligtvis”.

Jag tänkte att han möjligen skulle kunna ge mig ett par hundra, den kostade ju ändå 2.500 kr. Men när allt var klart och dagens längsta kvitto hade skrivits ut, såg jag att vi hade fått hela 700 kr i rabatt. Antagligen hade killen ändå tjänat en bra hacka, men det kändes faktiskt fortfarande lite skönt.

Och det är ju så det ska kännas, eller hur?

Write said Fred – nu med kommentarsfunktion.

06/05/2009

Jag hade lyckats supa bort ett litet kryss i en ännu mindre ruta.
Snart kommer även ordet ”wordpress” att vara ett minne blott.

Otrohet i kaffeland.

06/05/2009

Är det någon skillnad på kaffe och kaffe? Det är klart som fan det är. Fast för många funkar tydligen vilket blaskigt skit som helst ovanpå sjötungan. Helt enkelt av ren rutin eller för att det är så man gör. Självklart med hjärnan på stand by. Det finns egentligen inget mer avskyvärt. Det är kanske till och med värre än krig.

Men om du älskar kaffe, lika passionerat och på gränsen till sinnessjukt, som agent Cooper i Twin Peaks, öppnar sig en helt ny värld. Och i din jakt på det perfekta kaffet hittar du plötsligt din egen oas du återvänder till för att väcka kroppen i början av dagen, eller en shot för att orka med resten av den. Men Gud förbjude de som dricker latte på maten. De borde utsättas för rådbråkning.

Jag har ett favoritställe på Kungsholmen som heter Café Frankfurt, som jag har skrivit om på narrow.se. De har grymt kaffe och ännu grymmare mackor. Och interiören är sådär fulcool den bara kan vara i Frankrike eller Spanien. Nu var det i och för sig ett tag sedan killen som gör det godaste kaffet jobbade, och hans kollegor lyckas inte alls lika bra. Dessutom blir jag inte längre igenkänd, eftersom jag inte längre jobbar i närheten.

Därför måste jag nu sätta mig i biktbåset och tala ut om den affär jag har inlett. På väg till jobbet brukar jag slinka in till mina nya vänner på cafét i city och stilla mitt begär. De pratar italienska, spelar italiensk musik så radion skorrar och har en skitful skylt det står Caffetteria del corso i en kursiv scriptstil på. Amen förfan, sluta upp med att göra skyltar med kursiv scriptstil på. Eller, det kanske bara bidrar till den exotiska medelhavskänslan vi svennar så glatt sväljer. Med eller utan latte.

Deras kaffe heter Moak och odlas någonstans i himlen. Sedan rostas det av änglar och Gud själv mal det mellan sina knogar. Och jag är ledsen, Café Frankfurt, det är inte dig det är fel på. Det är mig.

Den nya kreativa revolutionen.

05/05/2009

Det talas mycket om förnyelse. Nya tider, nya media, nya sätt att tänka och till och med svininfluensan som nu ska heta ”den nya influensan”. Men om vi backar bandet och börjar där det nya började förra gången. Den kreativa revolutionen hade sitt epicentrum på 60-talet och efter det har svensk reklam utnyttjat energin från dess svallvågor. Men nu börjar de ebba ut.

Begreppet reklam börjar bli mer och mer grumligt och kommer aldrig mer bli vad den har varit. På gott och ont. Men mest på gott. En annons, en affisch eller en tv-spot kommer inte längre vara det man tänker på när man pratar om reklam. Från att ha varit något som kommer flygande utifrån och träffar människor i hjärtat, kommer den att skapas av människor själva, ur deras egna hjärtan.

Allt prat om sociala medier berör och upprör. En handfull nördar i ämnet bryter frenetiskt ny mark i horisonten och lämnar efter sig gropar och stenbumlingar vi övriga snubblar på. Det skulle behövas någon som fyller igen groparna och bygger något vackert av alla stenar. Någon som på ett mer pedagogiskt sätt kan förklara varför det är så himla bra med sociala medier och hur man som företag ska använda sig av dem.

Internet och tv flyter ihop. Du nås inte längre av reklam när du inte har valt den, utan när du själv söker upp den. Men då är det ju inte reklam, kanske du tänker. Exakt. Men mål och syfte kan fortfarande vara detsamma. Du engagerar dig i varumärken och bjuds in att utveckla och förbättra. Och du gör det för att du vill och för att du ser nyttan med det. Du känner dig äntligen respekterad.

Just nu sitter vi i lågkonjunkturens cyklon och vet inte riktigt åt vilket håll vi ska börja gå för att ta oss ur den. Vi söker tröst genom att höja våra blickar mot den blå skyn. Den stillsamma och rogivande himlen som manar till eftertanke och förändring. Men sitt inte för länge. Res på dig, ta ut en riktning och forcera stormen. På andra sidan ligger en hel marknad som bara väntar på att du ska starta den nya kreativa revolutionen.

Drömmilen.

03/05/2009

Hans kropp började närma sig 40. Men i huvudet kände han sig fortfarande som 25. Rent fysiologiskt skulle han fortfarande kunna spela som fotbollsmålvakt på elitnivå. Om det inte hade varit för hans livliga fantasi.

De nya Nike-skorna blänkte i aprilsolen. iPoden, med all sköns programvaror och inställningar för att lättare komma igång med löpningen, och därmed även första stegen mot ett bättre liv, låg som en fågelunge i handen. Han kramade den försiktigt och tryckte in avståndet för dagens pass.

Han var löjligt imponerad av Apple och Nikes kampanj Nike+. Det var ett bra bevis på reklam som engagerar och bjuder in användarna att vara med och utveckla och forma. Precis som Spotify. Tänk om fler tänkte så.

Redan förra året startade kampanjen med diverse utmaningar. Byrån han jobbade på drog igång en reklambyråutmaning. Han höll sig avvaktande till den och valde istället att prata om att han funderade på att eventuellt hoppa på. Något som så småningom gav honom skoskav i käken och blåsor på hjärnbarken.

Men nu var det alltså på riktigt. Han mot naturen. Benen mot vägen. Tanke mot handling. Ett krig han var tvungen att starta och ta sig levande igenom. För att bli en bättre människa och kanske en ny sådan. Länge hade hans vilja hållits kidnappad av lättja och minsta motståndets lag. Men nu hade han ett litet övertag. Och han var segerviss.

De flesta verkade välja att springa så långt som möjligt på så kort tid som möjligt. Själv hade han bestämt sig att springa så fort som möjligt, på en mile. The four minute mile, eller drömmilen, som den kallas på svenska, var det som hägrade. Inte för att han någonsin ens skulle komma i närheten. Men som mål var det lite coolare tyckte han.

En mile, 1609 meter, på under fyra minuter. Det är helt sjukt snabbt. Undrar hur snabbt en motionär kan springa? Det får vi försöka ta reda på, tänkte han. Om det så ska ta hela sommaren. Antagligen skulle han behöva mer än så.

Fortsättning inom kort.