Archive for juni, 2009

Hjärndöd årstid.

28/06/2009

Äntligen sommar på riktigt. Men med sommar kommer också ett dekadent leverne utan stil, finess eller kvalitet. Sommaren är årstiden då vi inte bara lägger ifrån oss kläderna, utan även en bit av våra hjärnor. Se bara här.

Musiken:
Vi börjar lyssna på reggae, fast vi aldrig gör det annars. Men bara för att temperaturen visar plus 25 är det något djupt inom oss som gör att vi tror att vi är på Jamaica. Men det är inte vilken reggae som helst, utan framförallt ”Alalalala-long, alalalala-long-long-li-long-long-long” och så naturligtvis ”sunshine, sunshine reggae” som egentligen är svennebanantolkningen av reggae med bandet Laid Back.

Smurfhits. Och här får jag lite svårt att skriva då adrenalinpåslaget får fingrarna att krampa som på en reumatiker. På 90-talet var det någon kokainpåverkad producent som fick snilleblixten att pitcha upp familjen Wahlgrens sång och det blev snabbt en succé runt om i stugorna. Meningen var att barnen skulle gilla musiken, men resulterade i att Hultsfredsfestivalen kommer att få lägga ner, då framtidens ungdomar tror att musik är något som kommer från blå, tre äpplen höga troll.

Kläder:
Av med byxorna, skjortan och de handsydda skinnskorna och på med för stor urtvättad t-shirt med fejkat 80-talstryck, fucking jävla piratbyxor (som är varken långbyxa eller shorts och därmed modevärldens svar på djurvärldens fästing) och sist men inte minst, Foppatofflorna. De är smidiga för de små, men som vuxen bör man överväga alternativet att stoppa fötterna i färsk koskit.

Mat och dryck:
Vem behöver sushi eller dumplings när det finns färdigmarinerad flintastek från danska fixerade suggor? Detta och diverse obskyra korvar sköljer vi ner med bryggeriernas ”nu spolar vi tankarna och säljer skiten till semestrande svenskar-öl”.

Och så här håller det på. Men vi behöver kanske gå tillbaka till apstadiet för att riktigt kunna slappna av och ladda inför hösten. Det blir dessutom roligare att lyssna på riktig musik, klä sig snyggt och äta och dricka gott efter ett riktigt hjärnsmälta.

Update: Efter att ha fått en utmärkt reggae-lista i Spotify är det inte mer än rätt att jag lägger upp den här. Tack Skrymta.

Till Michael.

26/06/2009

Jag vaknade denna fredag, min första semesterdag, och livet kändes toppen. Jag slog på radion och började med frukosten, när jag fick känslan av att allt inte var som det brukar. Nyhetssändningen var lågmäld och någon pratade om en sjuktransport och rättsmedicinska. Det första jag tänkte var att den amerikanske presidenten blivit skjuten.

Det skulle visa sig vara minst lika tragiskt.

Michael Jackson är död. Nyheten är lika stor som när Elvis gick bort. Eller när John Lennon mördades. Och även om vardagen lunkar vidare är det ändå som om något större, en osynlig kraft omkring oss, stannar till för en stund.

Det är oerhört tragiskt varje gång någon dör. Och även om man inte känner personen i fråga kan man känna ett uns av förlust någonstans i själen. Det är kanske detta som är beviset på att vi människor är sammanlänkade.

Mitt starkaste minne av Michael är videon till låten ”Thriller” från albumet med samma namn. Ett album som fortfarande innehar rekordet på ca 100 miljoner sålda exemplar. Jag var 12 år och såg videon själv en sen kväll hemma i tv-soffan. Det var lite läskigt med alla zombies som hasade sig efter Michael och hans flickvän, men samtidigt gav den ett så starkt musikaliskt intryck att den lämnade ett ärr efter sig. Ett ärr jag är stolt över att få bära inom mig.

Många har mycket elakt att säga om Michael, men jag tycker att det verkar vara svårt att döma någon enbart genom den bild man får genom media. Jag såg på honom som det musikaliska geni han var. Och tillsammans med Quincy Jones förvandlades två geniers bästa idéer till gudomlig musik som för evigt kommer att leva vidare.

Vila i frid, Michael. Din musik har betytt mycket och kommer att fortsätta göra det.

Changes.

08/06/2009

Jag tror att jag har använt den snärtiga rubriken förut, men den tål att upprepas.

Jag har även skrivit om att något håller på att hända i världen. Och de som tror att det är Undergången vi ser, har fel. Men för att utveckling och förändring ska lyckas måste det ske genom obehagliga saker. Det har såklart med universums balans att göra. Det är därför den största smärtan en man kan utstå är att pissa ut en njursten, och med hjälp av lite fantasi få en aning om hur det är att föda barn.

Presidentvalet i USA utgjorde starten på den globala förändring vi nu ser effekterna av från jordens alla hörn. Jag såg till och med ett land som hade adopterat CHANGE till sin valkampanj. Nu är valet till Europaparlamentet avgjort och vi kan se liknande effekter där.

Piratpartiet gick till val med det populistiska budskapet om att legalisera fildelningen, men har genom sin framgång i valet visat att det handlar om så mycket mer. Det handlar dels om den personliga integriteten, där FRA och IPRED står i fokus, men också om att Piratpartiet faktiskt inte skulle behöva finnas om övriga partier gjorde sitt jobb. Nu gör de inte det och vi kan räkna med att de kommer att etablera sig som parti och vid nästa val även knipa en plats i Riksdagen.

Kristdemokraterna är ett förlegat parti som är lika läskiga som Sverigedemokraterna. Folkpartiet lyckades trampa i klaveret när man gjorde en film med Marit Paulsen, där hon med självgod min proklamerar att hon minsann tillhör den sista generationen som upplevt krig och terror. Det är bajonett i ryggen på alla som blev våldtagna i det senaste Balkankriget i början av 90-talet. Det är inte bara världskrig som räknas, Marit.

Oj, nu blev det ett politiskt inlägg igen, jag som hade lovat att aldrig skriva om det. Men förändring har med politik att göra och förändring är något jag vill ha. Förändring är inget som kommer till dig, det är något du själv är med och skapar. Glöm inte det.

Norrlands Guld.

04/06/2009

Okej, här kommer ett erkännande. Jag är dålig på var landskapen norr om Södermanland ligger och vilka av dem som får kallas Norrland. Och varför. Därför åkte jag dit ännu en gång för att bli lite klokare. Tyvärr återvände jag bara nyförälskad.

Även om jag kommer från småland är jag stockholmsk i mitt sätt att förhålla mig till den del av Sverige som ligger norr om Lapplands Väsby. Jag känner folk i Dalarna, Värmland, Västerbotten, Norrbotten och fan vet om jag inte känner någon även i Medelpad, Sveriges konstigaste landskapsnamn.

Det var dags för den årliga släktträffen på min svärmors sida. De är så många syskon att om de ställer sig bredvid varandra med armarna utsträckta, når de runt ett normalt villagarage. Och den här gången hölls festligheterna i Piteå, som ligger längre norr ut än jag någonsin kommer att förstå.

För länge sedan trodde jag att Haparanda var världens ände. Men efter att en skolkamrat flyttat dit och att jag själv har blivit äldre, börjar jag tro att det kanske är början på den. 1,5 timme därifrån var det i alla fall underbart vackert jämfört med det Armageddon vi lämnade bakom oss i fredags. Då regnade det så mycket att jag funderade på att boka om från flyg till båt.

Just det. Flyget till Kallax är en historia för sig. Bolaget Norwegian (Billige flybilletter) fick chansen att visa varför de kan vara så billiga – de måste ju dra in på något för att kunna pressa priserna.

De hade i alla fall rekryterat en blond, långbent flygvärdinna som tog emot oss på morgonen. Så långt, som vanligt. När vi steg på planet slog jag huvudet i någon plastgrunka men tänkte att det beror på mig och inte att planet är lågt. Jag är van. Det finns nog ingen taklampa, dörrpost eller tingeltangel jag inte har ränt skallen i.

Vi hade våra platser långt fram i planet och min var närmast gången på rad tre. Jag ska just sätta mig till rätta när jag känner något blött i handen. Jag upptäcker att det rinner kaffe om armstödet och tänker att de kanske har en inbyggd kaffeautomat i det. Det vet man ju hur de är i Norrland.

Jag reser mig och känner nu också att det inte bara är handen som är blöt av gammalt kallt kaffe. Hela arslet är som savoiardikex i en Tiramisu och jag börjar gå mot flygvärdinnan med ett lager av dödliga retoriska vapen i bakhuvudet. Men det blir bara ett oslipat: ”Ehh, det är någon som har spillt kaffe i mitt säte”.

”Oj, vad tråkigt, men det går bra att ta ett annat säte” säger värdinnan med ett inövat jag-låtsas-att-jag-bryr-mig-leende i ansiktet. Fair enough, tänker jag och sätter mig på hänvisad plats som en kamphund som just fått spö av husse.

Det går 30 sekunder innan det tornar upp sig en kvinna som låser sin blick på mig, redo att avfyra sin verbala Sidewinder. Jag viftar med vit flagg och reser mig genast. Värdinnan har försvunnit och jag står och stirrar som en fyr på södra Öland. Räddningen blir sätet bredvid en kvinna med en 10-månaders baby i famnen. En snorig 10-månaders baby. En tafsande och snorig 10-månaders baby.

En timme senare, eller om man vill, ett King Magazine senare, landar vi och Norrland ligger för mina fötter.

Svenskarna är ett av Europas mest kaffedrickande folk. Och det kan vi tacka norrlänningarna för. Jag har inte druckit så mycket kaffe sedan förbudet mot husbehovsbränningen infördes 1855, då kaffet övertog brännvinets roll som vanligaste folkdryck. Typ.

Men det är godare i norr. Kanske är det vattnet. Kanske är det det grovmalda kokkaffet man lägger i en termos, slår kokhett vatten på och låter stå en stund. Då utvecklas smaken utan att oljan i bönorna frigörs. Framförallt ger man det den tid och kärlek som behövs. Varken mer eller mindre.

Och så ska man äta Parisare. Innan hamburgaren gjorde sitt intåg i norr åt man grillad, överdimensionerad Falukorv, skuren i tjocka skivor, tillsammans med Bostongurka, senap och ketchup. Varianten med Orientdressing och rostad lök är också en höjdare. Och så hamburgerbröden runt om. Om de får plats.

Det var en nyhet för mig att McDonald’s problem att etablera sig i norr inte hade med det redan inarbetade Max att göra. Den verkliga anledningen är, enligt sägen, att McD inte erbjöd sina kunder kniv och gaffel som man var van vid. Säga vad man vill om norrlänningar, men bordsskick, det har de.

Man har även fått reklambyråfolket i hufvudstaden att klia sina kala skallar genom att skapa varumärket Frasses, som öppnade sin första restaurang i Luleå 1975. Med sin vita text mot blå bakgrund bryter företaget mot allt vad fungerande färgkod inom snabbmat heter. Men det skiter Frasses i och har idag ett 50-tal restauranger runt om i landet.

Man dricker Norrlands Guld precis som i reklamen. Man går i färgglada Crocs. Man bor granne med en hockeystjärna som bor i ett för stort hus. Man jobbar i gruvan. Eller känner någon som gör det.

Norrland får ligga var det vill, innehålla vilka landskap det vill eller vara kolsvart ena halvåret och bländande ljust det andra. Jag älskar Norrland som det är. Och jag kommer tillbaka.

Det var som eljest.

Världens bästa affärsidé?

02/06/2009

Många har mycket att säga om scientologin och dess anhängare. Oftast bara ont. Och lättast är det att ha åsikter när man har ett känt ansikte att kasta paj eller spruta vatten på. Som till exempel Tom Cruise. Men min gissning är att de flesta inte har koll på vad scientologerna egentligen sysslar med. Jag är en av dem.

Jag har läst texter från själva rörelsen men även från avhoppare. Jag har tryckt in dem i mitt huvud, analyserat och funderat och kommit fram till att scientologin helt enkelt är en påse Gott & blandat, med en förpackningsdesign i Pulp fictionstil. Det finns något för alla smaker. Även om den är dyrköpt.

Man kan skriva hur mycket som helst om scientologin, vilket också rörelsen gör. Därför tänkte jag på ett kortfattat sätt beskriva hur jag upplever dess budskap. Sådär som bara jag kan.

Det var en gång en man som hette Lafayette Ronald Hubbard. Han föddes 1911 i Tilden, Nebraska. Han var en flitig boy scout som tidigt bestämde sig för att resa runt jorden i jakten på meningen med livet. Han uppfattades som hjälpsam och företagsam och var en ledargestalt utan jämförelse. Det låter lite som beskrivningen av en kille som växte upp i Nasareth för ungefär 2000 år sedan. Och många vill göra just den jämförelsen.

Han reste runt tusentals mil i Asien och studerade bland annat Ayurveda, Buddism och Hinduism. Han besökte outforskade folkslag i Afrika, sydamerika och Alaska. Han byggde broar mellan öst och väst, mellan civilisation och barbariska stammar. Men han var också filosof och författare.

Kring tiden för andra världskriget fullkomligt spottade han ur sig science fictionlitteratur och publicerade, under 15 olika pseudonymer, sina noveller i tidningar över hela landet och böcker över hela världen. Något som i sin tur finansierade hans kommande resor runt jorden. Det var bara ett problem. Ett ganska fundamentalt, mänskligt problem. Han tjänade för lite pengar. Så vad göra? Jo, han startade en religion.

En del startar IT-företag i sina garage och är 30 år senare världsledande inom hård- och mjukvara. Någon funderar ut hur man kan få alla människor att inreda sina hem med just sina möbler. En del paketerar drömmen om frihet i en röd burk med kolsyrat sockervatten. Andra startar religioner. Och faktum är att det var ett tag sedan sist.

I slutet av 40-talet publicerade Hubbard artikeln ”Dianetics – The Modern Science of Mental Health”. Den handlar i korta drag om så kallad självhjälp-teknik och om överlevnad, men är mycket mer invecklad än så. Den är idag scientologernas heliga skrift och slår ofta knut på sig själv i vetenskapliga saltomortaler och krumsprång. Hubbard var känd för att skriva stora mängder text på kort tid, men han hade verkligen behövt hjälp av en copywriter.

Det här är ett extremt nedkok av allt som finns skrivet om och kring scientologin och Hubbard. Att kalla det en sammanfattning vore en förolämpning mot alla som kan läsa. Rörelsen kallas religion, men medlemmar av den säger samtidigt att synen på människan och hennes frihet är det viktigaste. I den synen ingår bland annat att alla är lika mycket värda, oavsett vilken religion man tillhör. Något som inte alla världsreligioner har gemensamt.

En förtäckt maktapparat, den ultimata affärsidén eller bara en vanlig sekt – det avgör du. Här kommer i alla fall snabbreceptet på ekonomiskt oberoende. Åk jorden runt och samla in kunskap om olika religioner, livsåskådningar och traditioner. Blanda det med sunt förnuft, vetenskap och psykoanalys och paketera det i en spännande science fictionkartong. Sälj sedan in det med USP:en ”Vägen till frihet”. Då har du en produkt som många kommer att köpa.

De som är med i rörelsen säger att de mår bra av det. Precis som vem som helst som är lojal mot ett varumärke eller ett företags produkter och tjänster. Som du och jag. Tänk vilka lättlurade stackare vi är.

Obskyr kamera.

01/06/2009

Om två veckor ska jag träffa en kompis från skoltiden. Vi umgicks i högstadiet och några år efter det. Sen drog han utomlands. Till Los Angeles närmare bestämt. Han åkte tillsammans med ett par killar som valde att sitta inlåsta på sina rum och plinka på elgitarr istället för att supa skallen i bitar varje helg. Nu skulle de söka lyckan i lyckans land och kanske bli hårdrocksidoler.

M, som vi kan kalla honom (han heter egentligen Magnus, men vill vara anonym) var killen som introducerade mig i skräckfilm och Ozzy Osbourne. När man hälsade på honom i hans faluröda hus, inte långt från den plats där man hade ihjäl häxor förr i tiden, var det inte utan att man fick kalla kårar längs ryggraden. Och då hade inte ens filmen börjat.

Omen, Fredagen den 13:e, Poltergeist och nån obskyr verktygsmördarfilm var det som visades på VHS. I huset var det oftast lite dragigt och på vintern kunde man skrapa is på insidan av rutorna. Det var också där jag gjorde min första film.

Jag, en tjej som heter Anna och Magnus var ett team och vi bestämde oss för att göra en version av filmen ”Liftaren”. Magnus körde sin mammas BMW så fort det bara gick på en skumpig grusväg medan jag satt i baksätet med en Super 8-kamera med läget ”Insteady cam” aktiverat. Vi planerade tagningarna så att vi skulle slippa klippa, vilket gjorde att en scen där Anna skulle plockas upp, blev lite sådär, kan man väl säga. Kameran rullade, men det gjorde inte bilen. Men några sekunder senare börjar vi röra på oss.

Anna hoppade in och resan fortsatte i full fart genom skog och mark. Jag hoppade upp och ner i baksätet och råkade ”skjuta” mig själv i backspegeln. Ett flertal gånger. Sen kom det faktiskt några klipp. Vi åker ganska fort mot en ladugårdsvägg och tvärnitar och stannar en hel meter ifrån. Klipp. Jag går ur bilen och gör en åkning mot ladugårdsväggen genom att springa mot den och köra kameran in i väggen. Klipp. Anna ligger på marken, blodig och med trasiga kläder.

Klipp.

En gravsten på kyrkogården filmas. Jag tror att vi gjorde det med oskärpa och lite skak för att inte namnet skulle synas.

The end.

Tyvärr har filmen försvunnit någonstans i skolans arkiv. Anna jobbar visserligen som lärare där idag, så än är kanske inte hoppet ute om att få se den igen. Om inte för att bli rädda så åtminstone för att få oss ett jävligt gott skratt.

The end. Igen.