Obskyr kamera.

Om två veckor ska jag träffa en kompis från skoltiden. Vi umgicks i högstadiet och några år efter det. Sen drog han utomlands. Till Los Angeles närmare bestämt. Han åkte tillsammans med ett par killar som valde att sitta inlåsta på sina rum och plinka på elgitarr istället för att supa skallen i bitar varje helg. Nu skulle de söka lyckan i lyckans land och kanske bli hårdrocksidoler.

M, som vi kan kalla honom (han heter egentligen Magnus, men vill vara anonym) var killen som introducerade mig i skräckfilm och Ozzy Osbourne. När man hälsade på honom i hans faluröda hus, inte långt från den plats där man hade ihjäl häxor förr i tiden, var det inte utan att man fick kalla kårar längs ryggraden. Och då hade inte ens filmen börjat.

Omen, Fredagen den 13:e, Poltergeist och nån obskyr verktygsmördarfilm var det som visades på VHS. I huset var det oftast lite dragigt och på vintern kunde man skrapa is på insidan av rutorna. Det var också där jag gjorde min första film.

Jag, en tjej som heter Anna och Magnus var ett team och vi bestämde oss för att göra en version av filmen ”Liftaren”. Magnus körde sin mammas BMW så fort det bara gick på en skumpig grusväg medan jag satt i baksätet med en Super 8-kamera med läget ”Insteady cam” aktiverat. Vi planerade tagningarna så att vi skulle slippa klippa, vilket gjorde att en scen där Anna skulle plockas upp, blev lite sådär, kan man väl säga. Kameran rullade, men det gjorde inte bilen. Men några sekunder senare börjar vi röra på oss.

Anna hoppade in och resan fortsatte i full fart genom skog och mark. Jag hoppade upp och ner i baksätet och råkade ”skjuta” mig själv i backspegeln. Ett flertal gånger. Sen kom det faktiskt några klipp. Vi åker ganska fort mot en ladugårdsvägg och tvärnitar och stannar en hel meter ifrån. Klipp. Jag går ur bilen och gör en åkning mot ladugårdsväggen genom att springa mot den och köra kameran in i väggen. Klipp. Anna ligger på marken, blodig och med trasiga kläder.

Klipp.

En gravsten på kyrkogården filmas. Jag tror att vi gjorde det med oskärpa och lite skak för att inte namnet skulle synas.

The end.

Tyvärr har filmen försvunnit någonstans i skolans arkiv. Anna jobbar visserligen som lärare där idag, så än är kanske inte hoppet ute om att få se den igen. Om inte för att bli rädda så åtminstone för att få oss ett jävligt gott skratt.

The end. Igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: