Norrlands Guld.

Okej, här kommer ett erkännande. Jag är dålig på var landskapen norr om Södermanland ligger och vilka av dem som får kallas Norrland. Och varför. Därför åkte jag dit ännu en gång för att bli lite klokare. Tyvärr återvände jag bara nyförälskad.

Även om jag kommer från småland är jag stockholmsk i mitt sätt att förhålla mig till den del av Sverige som ligger norr om Lapplands Väsby. Jag känner folk i Dalarna, Värmland, Västerbotten, Norrbotten och fan vet om jag inte känner någon även i Medelpad, Sveriges konstigaste landskapsnamn.

Det var dags för den årliga släktträffen på min svärmors sida. De är så många syskon att om de ställer sig bredvid varandra med armarna utsträckta, når de runt ett normalt villagarage. Och den här gången hölls festligheterna i Piteå, som ligger längre norr ut än jag någonsin kommer att förstå.

För länge sedan trodde jag att Haparanda var världens ände. Men efter att en skolkamrat flyttat dit och att jag själv har blivit äldre, börjar jag tro att det kanske är början på den. 1,5 timme därifrån var det i alla fall underbart vackert jämfört med det Armageddon vi lämnade bakom oss i fredags. Då regnade det så mycket att jag funderade på att boka om från flyg till båt.

Just det. Flyget till Kallax är en historia för sig. Bolaget Norwegian (Billige flybilletter) fick chansen att visa varför de kan vara så billiga – de måste ju dra in på något för att kunna pressa priserna.

De hade i alla fall rekryterat en blond, långbent flygvärdinna som tog emot oss på morgonen. Så långt, som vanligt. När vi steg på planet slog jag huvudet i någon plastgrunka men tänkte att det beror på mig och inte att planet är lågt. Jag är van. Det finns nog ingen taklampa, dörrpost eller tingeltangel jag inte har ränt skallen i.

Vi hade våra platser långt fram i planet och min var närmast gången på rad tre. Jag ska just sätta mig till rätta när jag känner något blött i handen. Jag upptäcker att det rinner kaffe om armstödet och tänker att de kanske har en inbyggd kaffeautomat i det. Det vet man ju hur de är i Norrland.

Jag reser mig och känner nu också att det inte bara är handen som är blöt av gammalt kallt kaffe. Hela arslet är som savoiardikex i en Tiramisu och jag börjar gå mot flygvärdinnan med ett lager av dödliga retoriska vapen i bakhuvudet. Men det blir bara ett oslipat: ”Ehh, det är någon som har spillt kaffe i mitt säte”.

”Oj, vad tråkigt, men det går bra att ta ett annat säte” säger värdinnan med ett inövat jag-låtsas-att-jag-bryr-mig-leende i ansiktet. Fair enough, tänker jag och sätter mig på hänvisad plats som en kamphund som just fått spö av husse.

Det går 30 sekunder innan det tornar upp sig en kvinna som låser sin blick på mig, redo att avfyra sin verbala Sidewinder. Jag viftar med vit flagg och reser mig genast. Värdinnan har försvunnit och jag står och stirrar som en fyr på södra Öland. Räddningen blir sätet bredvid en kvinna med en 10-månaders baby i famnen. En snorig 10-månaders baby. En tafsande och snorig 10-månaders baby.

En timme senare, eller om man vill, ett King Magazine senare, landar vi och Norrland ligger för mina fötter.

Svenskarna är ett av Europas mest kaffedrickande folk. Och det kan vi tacka norrlänningarna för. Jag har inte druckit så mycket kaffe sedan förbudet mot husbehovsbränningen infördes 1855, då kaffet övertog brännvinets roll som vanligaste folkdryck. Typ.

Men det är godare i norr. Kanske är det vattnet. Kanske är det det grovmalda kokkaffet man lägger i en termos, slår kokhett vatten på och låter stå en stund. Då utvecklas smaken utan att oljan i bönorna frigörs. Framförallt ger man det den tid och kärlek som behövs. Varken mer eller mindre.

Och så ska man äta Parisare. Innan hamburgaren gjorde sitt intåg i norr åt man grillad, överdimensionerad Falukorv, skuren i tjocka skivor, tillsammans med Bostongurka, senap och ketchup. Varianten med Orientdressing och rostad lök är också en höjdare. Och så hamburgerbröden runt om. Om de får plats.

Det var en nyhet för mig att McDonald’s problem att etablera sig i norr inte hade med det redan inarbetade Max att göra. Den verkliga anledningen är, enligt sägen, att McD inte erbjöd sina kunder kniv och gaffel som man var van vid. Säga vad man vill om norrlänningar, men bordsskick, det har de.

Man har även fått reklambyråfolket i hufvudstaden att klia sina kala skallar genom att skapa varumärket Frasses, som öppnade sin första restaurang i Luleå 1975. Med sin vita text mot blå bakgrund bryter företaget mot allt vad fungerande färgkod inom snabbmat heter. Men det skiter Frasses i och har idag ett 50-tal restauranger runt om i landet.

Man dricker Norrlands Guld precis som i reklamen. Man går i färgglada Crocs. Man bor granne med en hockeystjärna som bor i ett för stort hus. Man jobbar i gruvan. Eller känner någon som gör det.

Norrland får ligga var det vill, innehålla vilka landskap det vill eller vara kolsvart ena halvåret och bländande ljust det andra. Jag älskar Norrland som det är. Och jag kommer tillbaka.

Det var som eljest.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: