Archive for juli, 2009

Brev från kolonien.

27/07/2009

Jag hade just raljerat över Stockholmsveckan i Visby och att jag önskade att en flodvåg skulle spola bort både skumpa och kotlettfrillor, när jag nås av nyheten att två färjor har krockat. Plötsligt blir det inte lika roligt länge. Jag menar, jag kunde ju ha varit där med min familj och inte kommit hem som planerat. Nu löste det sig ändå eftersom jag inte kom dit på grund av en dubbelbokning.

Således drog vi till Mallis och såg fram emot sol, bad och värme. Att det skulle bli värmerekord hade vi inte räknat med, men det var en ny erfarenhet att gå omkring med en hårtork i ansiktet.

Annars är det precis som vanligt på såna här resor. All vett och sans försvinner redan efter incheckningen, då det verkar som om folk även checkar in hjärnan. Det ska shoppas 90-talsparfymer och godis i kiloförpackningar. Oj, vad mycket man sparar på den och den och den. Jag sparar minst lika mycket på att INTE köpa den där Ferrarin jag såg i ett skyltfönster.

Så lyfter planet och det ska shoppas ännu mer. Det ska ätas och drickas och supas och knapras och prasslas. Och det bara innan maten kommer in. Sen äts det, och slafsas och prasslas och gnisslas och rapas. Sen blir de vuxna kissnödiga och det ska trängas och pustas och stönas och ramlas och gnällas.

Sen ska det applåderas. Amenförfan, vi är inte med i en film av Lasse Åberg. Lägg ner charterapplåden. Barnen uppför sig mer hyfsat än den skock av frustrerade föräldrar som bara måste släppa på säkerhetsventilen en stund och göra allt det där de inte får annars.

In på hotellet och kolla rummet. Bra, gott om plats för familjen och så den obligatoriska titten från balkongen. Poolområdet ligger centralt och är belamrat med svedda flodhästar. Snart ligger vi också där. Som bleka flodhästar.

Poolområdet öppnar 09.00 och har en skylt som berättar vad man får och inte får göra. Den mest framträdande punkten och som alla skiter fullständigt i är ”Ge fan i att paxa”. Men varje morgon är det samma sak. Man kommer ner till ett tyst och stilla område. Inte en käft, men alla solsängar är vackert draperade med handdukar. En del är blå och har roliga fiskar, andra med abstrakta mönster. Men de allra flesta tillhör det Brittiska imperiet med märken som Arsenal, Liverpool, Chelsea och Manchester United. Som tempelriddares sköldar.

Och där är jag, den laglydige svensken som alltid står i raka köer, som dricker mellanmjölk och som gärna knyter näven i byxfickan. ”Fan, ta alla jävla paxare” tänker jag och hittar till slut en skev stol jag klämmer ner familjen i.

När dagen är slut och vi intagit middag på någon av de närliggande restaurangerna där personalen kan alla språk, är det dags att sova. Tror vi. Om inte hotellet är femstjärnigt betyder det att man har lite sämre sängar. Man tar sonika bort bäddmadrassen och låter gästerna balansera på fjädrarna de är uppbyggda av. Det har visat sig att medlemmar ur det Brittiska imperiet tycker att det är skönt när det inte blir för varmt, som det blir med bäddmadrass. Eller så vill man ha det som hemma, helt enkelt.

Efter att ha vänt och vridit på mig som en påkört rådjur på väg 34 mellan Linköping och Vimmerby känner jag att John Blund äntligen kommer.

Då.
Börjar.
Livebandet.
Spela.

50 meter utanför fönstret råkar en Biergarten ligga. Vafan det heter biergarten för vet jag inte. Det är mest ett virrvarr av korgmöbler, aprikosfärgade tygstycken, igenkläggade grillar och en scen varifrån man avrättar folk varje kväll. Med samma musik, samma ”Happy birthday to you” och samma ”See you tomorrow”. My God, var hittar de alla artister som tolkar Enrique Iglesias, The Temptations, Tina Turner och Michael Jackson? Deras version av Black or white får antagligen salig Michael att krypa ur sitt vita skinn.

Sen blir det tyst klockan 24. En stund. Sen ska det köras och tutas och skränas och skrålas. Mysigt med sövande bakgrundssorl förvisso. Sen vaknar man av att armarna har somnat, men inte övriga kroppen. Och klockan 04.34 är det tydligen några medlemmar ur det Brittiska imperiet som är på väg hem från festen och gör allt annat än smyger som indianer.

Och så här håller det på i sju dagar. Men hellre det än Stockholmsveckan i Visby.

Annonser

I sista minuten.

16/07/2009

Rubriken är inte bara är en av Alfred Hitchcocks bästa filmer (North by Northwest) utan även min egen semestersituation just nu. Det kan väl inte vara meningen att man ska stressa upp sig så in i helvete på semestern, att man behöver börja med att ta semester, när man egentligen ska jobba, för att kunna klara av att jobba utan att få magsår?

Men nu har det varit så under några dagar. Vi hade varit duktiga familjen och kontaktat en bekants släkting för hyra av ett hus i centrala Visby under en vecka. Vi pratade med henne i februari och mars och det skulle inte vara några problem. Vi behövde inte skriva några papper eller betala något i förskott. Allt det där skulle vi lösa när det var dags att ses i juli.

Så, häromdagen ringde min fru för att kolla att allt var ok inför vår resa. Men det var det inte. En annan familj skulle bo där då och hon hade inte uppfattat att vi verkligen ville bo där. Vad ska man säga? Man kan ju inte gärna säga att någon uppfattar fel, även om det är så. Och eftersom det inte var bokat genom något företag eller liknande var det inte så mycket annat för oss att göra än att boka av färjan och sätta oss i ett hörn och tjura. Självklart med varsin dator och med alla jävla bokningssiter uppe samtidigt.

Det är bara idioter som tror att de kan hitta ett ledigt boende på Gotland mitt i juli. Idioter och vi. Men hoppet är ju det sista som lämnar människan så vi surfade på. Frustrationens och ilskans vågor kan bli riktigt höga, tro mig.

Stugor, hotell, bondgårdar och lägenheter. Allt skannades av. Om jag bara hade hetat af Frodenquist eller Uggla eller nåt annat adligt. Det hade gått bra med vilket B-Adelsnamn som helst, bara det gav oss oss en öppning. Jag hade kunnat ta ett sms-lån på 5.000 och sprutat skumpa på torget naken, bara för att få uppmärksamhet och lite medömkan. Men antagligen hade folk bara kastat 50-öringar på mig och gått därifrån med ett hånflin i mungipan.

Så, fuck Gotland, fuck Stockholmsveckan och fuck raukar, sorkar och gutar. Hoppas en tidvattenvåg sköljer över er allihop, så kan ni stå där med era stripiga kotlettfrillor och vattenskadade mockaloafers och se förvånade ut. Jag drar till Mallis och 42-gradig värme. Det är så hett att man inte kan greppa det.

Att vara ute i sista minuten kanske inte är helt fel ändå.

Holiday in, over and out.

13/07/2009

Så var det dags för semester igen. Dags att koppla bort hjärnan och lyssna lite mer på våra hjärtan. Sommarsemestern är dessutom den tid på minst fyra veckor som enligt forskare är helt nödvändiga för att vi ska kunna ladda om och orka jobba fram till jul. Och utan att veta något om den forskningen är jag beredd att helt hålla med.

Det är bara ett litet problem. Praktiken skiljer sig från teorin, som så många gånger i den akademiska världen. Det innebär att ledighet sakta men säkert förvandlas från ledig tid till planerad tid. Ledig tid blir helt enkelt inte ledig tid om man inte gör något med den.

Igår var jag ute på långpromenad och passerade som vanligt den slutna anstalten. Och jag funderade på hur de som sitter där egentligen har det. En del sitter inne ett år, medan andra tillbringar sina liv bakom lås och bom. Med inrutade vardagar. Och med några meter asfalt och dubbla Gunnebostängsel, toppade med taggtråd, som ett raster mellan sig själva och friheten på andra sidan. En frihet där jag promenerar och inte har en susning om vilka liv som överhuvudtaget existerar.

Jag tror att det är viktigt att ha något att göra på sin lediga tid. Men vi måste bli bättre på att ta oss tid att inte göra något speciellt. Att bara sitta och läsa en bok, till exempel. Eller ännu hellre, sitta på en brygga och bara titta på förbipasserande segelbåtar och måsar i skyn.

Att bara stirra, med öppen mun och med en liten salivsträng hängande från hakan kan vid första anblick se märkligt ut, men är något som definierar oss som människor. Människor som kopplat bort hjärnan en stund.

Tack, Jan.

09/07/2009

Slumpen är ingen tillfällighet. Så heter den bok Jan Cederquist skrev och som handlar om synkronicitet. Ordet betyder ”meningsfulla sammanträffanden, men som saknar orsaksmässigt samband”. Jag hade ett helvete med att börja skriva den här texten. Även om den delvis har legat klar i huvudet en bra tid, var det inte meningen att den skulle skrivas i sorg.

En av reklamens största har gått bort. Copywritern Jan Cederquist var med om den kreativa revolutionen och du känner säkert till ett flertal kampanjer han skrev. Men jag tänker inte gå djupare in på hans yrkesliv. Det känner du kanske redan till, eller kan Googla om. Jag vill istället berätta vad han betydde för mig. För det var mer än jag själv har förstått.

Jag har jobbat i snart 20 år som formgivare, eller art director som det så vackert kallas. Formgivare finns förvisso som yrke och är inte samma sak som art director. Men du fattar. Samtidigt har jag alltid varit fascinerad av det skrivna ordet. Och jag är en sån där jobbig art director som alltid ska läsa alla texter och komma med input. Vissa gör det inte alls, utan betraktar text som en grå massa som bara ska passa in mellan bilderna i en layout.

I högstadiet fick jag en gång en kommentar skriven med rödpenna i kanten av en uppsats, som löd ungefär: ”Du ska skriva i framtiden”. Orden etsade sig fast i själen, men då förstod jag aldrig dess egentliga innebörd. Det är med lite distans till livet jag nu äntligen gör det.

Vi hoppar till tiden när boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” kom ut. Jag hade läst ”Reklown” och kände att Jans texter talade till mitt inre på ett sätt jag inte känt förut. Ämnet synkronicitet intresserar mig mycket och jag brukar fundera mycket kring tecken vi ser omkring oss, eller inte alltid är medvetna om.

Jag hade varit med om liknande saker som berättas om i boken och jag blev totalt uppslukad. Jag bestämde mig för att skriva ett brev till Jan där jag beskrev mina egna ”tillfälliga slumpar”. Det gick ett par veckor. Så kom det ett e-post från Jan. Vad kul, jag hade inte alls räknat med att han skulle svara.

Men det han skrev etsade sig fast i min själ, på samma sätt som när min svensklärare skrev med rödpennan i kanten av min uppsats. Han skrev: ”En sak slog mig speciellt: Du skriver mycket bra. Du har mer av en egen röst och närvaro i texten än vad de flesta copywriters har. Du skulle bli en bra skribent på vilket område som helst, eftersom du också har en medvetenhet bakom orden”.

Orden bär jag alltid med mig och har varit min ledstjärna. Men jag har inte har tagit dem på tillräckligt stort allvar. Vid samma tid gick jag en copywriterutbildning, för att känna efter vad jag ville göra med fortsättningen av min karriär. Och det var bland det roligaste jag gjort. Strax efter gick jag även en kurs i prosa.

Kontakten fortsatte med Jan, antingen genom e-post eller via någon av de jazzspelningar han under stundom gav. Men det tillfälle som jag kommer ihåg bäst – och som har med boken att göra i allra högsta grad – är när vi skulle träffas över en lunch.

Vi skulle ses på KB, eller Konstnärsbaren. Ett gediget ställe med anor från 30-talet och där den tidens konstnärer brukade träffas och grogga. Jag hade tänkt bjuda på en flådig lunch och allting var klappat och klart. Men så hände något som gjorde ett hål i plånboken. Jag kommer inte riktigt ihåg vad, men antagligen var det något med bilen. Jag fick lätt panik. Jag kunde ju inte boka av lunchen bara för att jag var försatt i en tillfällig ekonomisk knipa.

Jag var på väg hem från jobbet då jag står på Centralstationens perrong och väntar på tåget. Jag tittar upp och ser tåget komma farande i tunneln. Några meter längre bort ser jag även att det ligger något på marken som ser ut som ett litet häfte. Jag går fram och tar upp det och ser till min stora glädje att det är ett fullt Rikskuponghäfte. Och det har inget namn eller telefonnummer skrivet på. Slumpen är kanske ingen tillfällighet, tänkte jag.

Jan skrev också om taoism och om Carl Jung. Taoismen är ingen religion utan mer en livsåskådning och något jag personligen är intresserad av. Carl Jung var den som myntade begreppet synkronicitet, men även ”arketyp” och ”kollektiva omedvetna”. Läs gärna mer om dessa fascinerande ämnen, som i stort har med livet självt att göra, oavsett kultur. Och är du en sån som jag, som är barnsligt intresserad av meningen med livet, kommer du att fastna.

Jag tror att människor är sammanlänkade i det kollektivt omedvetna. Jag tror att alla våra gärningar får konsekvenser, onda som goda. Och det är med dem vi lever dagligen, fast vi kanske inte tänker på det. Men om du lever lite mer medvetet kommer du snart att märka att det är du själv som påverkar ditt eget liv och din egen framtid. Det är ingen annan som gör det åt dig. Inte Gud, om vi definierar Gud som en kraft du inte kan rå på. Inte heller ödet, om vi definierar även det som något du inte kan rå på.

Idag kände jag en enorm störning i det omedvetna. Jag har varit fullständigt ur gängorna och jag ska räkna upp några konkreta saker som aldrig händer annars. Det började vid lunchtid. Jag hade just hällt upp ett glas med kall flädersaft. Jag skulle bara ställa flaskan med kolsyrat vatten åt sidan då jag slog ut hela glaset med saft över bordet.

På eftermiddagen skulle jag hämta något i garaget och trampade då på en kratta och fick skaftet rakt i ögat. Så där som man ser Buster Keaton eller Papphammar göra. Och Kalle Anka.

Lite senare är barnen ute och leker med krocketutrustningen då jag plötsligt hör en dov smäll. Jag rusar ut och där står min son och gråter. Ett klot hade ”hoppat upp i luften och sen kom vinden och tog det och skickade det rakt i fönstret”, som krossades.

Och ikväll, strax innan jag började skriva detta, ringde jag upp min kollega och chef för att tala om att jag inte kommer att fortsätta att jobba med honom. Jag har nämligen blivit erbjuden ett annat jobb. Ett jobb jag inte kunde tacka nej till.

Ett jobb som copywriter.

En stund senare får jag veta att Jan inte finns med oss längre. Några av hans sista ord till mig var ”Men, har du inte blivit copywriter än?”

Jo, Jan, det har jag. Och jag lovar att föra arvet vidare. Att vårda och att utveckla. Att respektera och att underhålla. Allt det där och mycket mer en copywriter bör göra. Och som du gjorde så bra.

Tack, Jan, för alla ord. De som var till salu och de du bara bjöd på.

Tummen mitt i handen.

06/07/2009

För sju år sedan byggde vi hus på landet. Min fru agerade projektledare med vår sex månader gamla dotter på ena armen och hantverkarna på den andra. Vilket är ungefär detsamma. Vi hade aldrig byggt förut och även om det inte var vi som höll i hammaren, och således inte heller slog oss på tummen, gick bygget hyfsat smidigt. Det vill säga, så smidigt det kan gå när hantverkare ska samarbeta och kanske till och med få för sig att komma i tid.

Det är egentligen när allt är klart som arbetet börjar. Det kom inte heller som någon chock, men visst är det konstigt att man förväntas kunna bygga diverse konstruktioner automatiskt, bara för att man är husägare? Det ska upp staket, plank och altangolv. Sådär bara. Som tur är har jag en pappa som kan bygga ett hus av vass med bakbundna ögon. Men så uppstår det där förhållandet mellan far och son som går ut på att man vill visa vad man kan, för att få beröm. Det där lilla berömmet som betyder så mycket. Och då spelar det ju ingen roll hur mycket han kan, och hur lite jag kan. För jag kan ju inte få beröm för något jag frågat om. Eller?

I grannskapet finns alla typer av hemmafixare och det är speciellt tre kategorier jag tänkte analysera vidare. Om jag står i mitten som den som inte tror han kan något, men som ändå har lyckats få upp ett staket, ett plank och ett altangolv, har jag två extremer på vardera sidan. Nämnas först bör att jag fick hjälp av en händig vän. Utan honom är jag en stol med två ben.

På min vänstra sida har jag Granne 1. När det kommer till byggprojekt är han en sån som hellre lägger ut det än gör det själv. Han är dessutom vänsterhänt, vilket betyder att det alltid blir lite snett när han ska såga eller mäta. Han har skaffat sig ett nätverk av Polacker och startar varje sommar något nytt projekt. Men inte för att han vill det, utan för att någon säger att han måste.

Han har vid ett flertal tillfällen även frågat mig om hur man bygger ett plank eller gräver en grop. Då är det plötsligt jag som framstår som expert och med lite fantasi kan jag omvandla det hela till ett litet beröm. Ett sånt där som betyder så mycket. Och efteråt kan jag nöjt konstatera att slutresultatet inte blev lika bra som mitt eget och jag behåller därmed min status som expert. Tills Granne 2 dyker upp.

På min högra sida har jag alltså Granne 2. Och han är precis som du redan räknat ut, motsatsen till Granne 1. Om du kommer ihåg ”Kaminmannen” som var en figur spelad av Johan Rehborg, är Granne 2 motsvarigheten inom bygg. Varje morgon när han vaknar börjar det klia i byggfingrarna och ett nytt projekt, vare sig det behövs eller inte, står sedan klart inom några dagar. Han äger alla verktyg och maskiner en finsnickare behöver och jag kan inte namnet på hälften av dem. En del av dem ser ut som något utomjordiskt.

Han har byggt sitt hus själv. Han har flyttat ett timrat 1700-tals hus stock för stock, tilja för tilja från Hälsingland. Han har återskapat det i detalj och bevarat allt som går att bevara. Han har slängt upp en sidobyggnad, en lekstuga och två uteplatser. Han byggt en gungställning och delar av en mindre lekplats, han har byggt två fotbollsmål och naturligtvis ett spjälstaket med en miljard spjälor han har handsnidat med matkniv. Typ.

Men det stoppar inte där. Och här kommer den korrekta jämförelsen med Kaminmannen. Alldeles intill hans tomt står en gammal väntkur i trä. Den har stått där i ur och skur men stod i alla fall upp och tjänade som skydd för byns barn i väntan på skolbussen. Men en morgon vaknade han upp och det kliade extra mycket i byggfingrarna. Han visste inte vad han skulle bygga eftersom allting redan hade byggts. Då tog han sonika sin slägga och gick bort mot väntkuren.

Det tog knappt en timme, så hade kuren förvandlats till kaffeved. Och där stod nu Granne 2 med svettig, rödbränd rygg och med ett förnöjt flin på läpparna. Äntligen kunde han börja bygga en ny väntkur. Så där som bara han vill ha den. Och som dessutom skulle gå i Falurött, som hans övriga projekt.

Om det handlar om mod eller övermod, om kunskap eller självförtroende, har jag ingen aning om. Jag vet bara att folk är olika duktiga på att bygga saker. Mycket olika. Jag glömde förresten att berätta om stengången och uteplatsen vi gjorde förra sommaren. Den blev i det närmaste perfekt, utan att ha lagt en enda sten tidigare i livet. Jag får helt enkelt se det som en milsten i mitt eget liv och ett mindre monument över att jag nu kan titulera mig som Granne 3.

En somrig text om ingenting.

06/07/2009

Har du någon gång känt att du har hur mycket som helst att skriva om, men inte kan få det ur dig? Som en mental förstoppning. Just nu är det så mycket som har samlats i huvudet att inget kommer ut. Inte ens när jag börjar skriva, utan att veta om vad. Egentligen är det ju så man ska göra, bara låta fingrarna dansa över tangentbordet och i bästa fall med en liten idé om vad texten ska handla om.

En del brukar prata om flow eller en länk till Gud. Och den finns även i sportvärlden. Det är därför den idiotiska frågan ”Vad tänkte du när du gjorde mål?” får det minst lika idiotiska svaret ”Ehh, det kommer jag inte ihåg”.

Jag har semester och det finns några mer eller mindre fåniga detaljer som gör min semester. Såna som sommarlovet var gjorda av när man var liten. Då var det doften av solvarmt grus, nyklippt gräs och isglass som runnit ner för handen och kletat sig fast på cykelstyret. Skrubbsår på knät. Tornsvalors jakt.

Med risk för att låta som en medelålders farbror, eftersom jag är en medelålders farbror, tycker jag att ett enskilt program i tv gör sommaren lite mer somrig än andra, och det är Morden i Midsomer. Allsång på Skansen ligger som god tvåa och det beror antagligen på att de båda har sänts vid samma tid de senaste åren. Men om denna teori stämmer känns det genast lite obehagligt, eftersom det betyder att vad skit som helst kan bygga sommarstämning, bara det sänds tillräckligt många år i följd.

Det här blev visst en text i alla fall, om än ett ”jag tänker högt” eller som en kollega sa en gång ”och nu pratar jag högt”.