Tummen mitt i handen.

För sju år sedan byggde vi hus på landet. Min fru agerade projektledare med vår sex månader gamla dotter på ena armen och hantverkarna på den andra. Vilket är ungefär detsamma. Vi hade aldrig byggt förut och även om det inte var vi som höll i hammaren, och således inte heller slog oss på tummen, gick bygget hyfsat smidigt. Det vill säga, så smidigt det kan gå när hantverkare ska samarbeta och kanske till och med få för sig att komma i tid.

Det är egentligen när allt är klart som arbetet börjar. Det kom inte heller som någon chock, men visst är det konstigt att man förväntas kunna bygga diverse konstruktioner automatiskt, bara för att man är husägare? Det ska upp staket, plank och altangolv. Sådär bara. Som tur är har jag en pappa som kan bygga ett hus av vass med bakbundna ögon. Men så uppstår det där förhållandet mellan far och son som går ut på att man vill visa vad man kan, för att få beröm. Det där lilla berömmet som betyder så mycket. Och då spelar det ju ingen roll hur mycket han kan, och hur lite jag kan. För jag kan ju inte få beröm för något jag frågat om. Eller?

I grannskapet finns alla typer av hemmafixare och det är speciellt tre kategorier jag tänkte analysera vidare. Om jag står i mitten som den som inte tror han kan något, men som ändå har lyckats få upp ett staket, ett plank och ett altangolv, har jag två extremer på vardera sidan. Nämnas först bör att jag fick hjälp av en händig vän. Utan honom är jag en stol med två ben.

På min vänstra sida har jag Granne 1. När det kommer till byggprojekt är han en sån som hellre lägger ut det än gör det själv. Han är dessutom vänsterhänt, vilket betyder att det alltid blir lite snett när han ska såga eller mäta. Han har skaffat sig ett nätverk av Polacker och startar varje sommar något nytt projekt. Men inte för att han vill det, utan för att någon säger att han måste.

Han har vid ett flertal tillfällen även frågat mig om hur man bygger ett plank eller gräver en grop. Då är det plötsligt jag som framstår som expert och med lite fantasi kan jag omvandla det hela till ett litet beröm. Ett sånt där som betyder så mycket. Och efteråt kan jag nöjt konstatera att slutresultatet inte blev lika bra som mitt eget och jag behåller därmed min status som expert. Tills Granne 2 dyker upp.

På min högra sida har jag alltså Granne 2. Och han är precis som du redan räknat ut, motsatsen till Granne 1. Om du kommer ihåg ”Kaminmannen” som var en figur spelad av Johan Rehborg, är Granne 2 motsvarigheten inom bygg. Varje morgon när han vaknar börjar det klia i byggfingrarna och ett nytt projekt, vare sig det behövs eller inte, står sedan klart inom några dagar. Han äger alla verktyg och maskiner en finsnickare behöver och jag kan inte namnet på hälften av dem. En del av dem ser ut som något utomjordiskt.

Han har byggt sitt hus själv. Han har flyttat ett timrat 1700-tals hus stock för stock, tilja för tilja från Hälsingland. Han har återskapat det i detalj och bevarat allt som går att bevara. Han har slängt upp en sidobyggnad, en lekstuga och två uteplatser. Han byggt en gungställning och delar av en mindre lekplats, han har byggt två fotbollsmål och naturligtvis ett spjälstaket med en miljard spjälor han har handsnidat med matkniv. Typ.

Men det stoppar inte där. Och här kommer den korrekta jämförelsen med Kaminmannen. Alldeles intill hans tomt står en gammal väntkur i trä. Den har stått där i ur och skur men stod i alla fall upp och tjänade som skydd för byns barn i väntan på skolbussen. Men en morgon vaknade han upp och det kliade extra mycket i byggfingrarna. Han visste inte vad han skulle bygga eftersom allting redan hade byggts. Då tog han sonika sin slägga och gick bort mot väntkuren.

Det tog knappt en timme, så hade kuren förvandlats till kaffeved. Och där stod nu Granne 2 med svettig, rödbränd rygg och med ett förnöjt flin på läpparna. Äntligen kunde han börja bygga en ny väntkur. Så där som bara han vill ha den. Och som dessutom skulle gå i Falurött, som hans övriga projekt.

Om det handlar om mod eller övermod, om kunskap eller självförtroende, har jag ingen aning om. Jag vet bara att folk är olika duktiga på att bygga saker. Mycket olika. Jag glömde förresten att berätta om stengången och uteplatsen vi gjorde förra sommaren. Den blev i det närmaste perfekt, utan att ha lagt en enda sten tidigare i livet. Jag får helt enkelt se det som en milsten i mitt eget liv och ett mindre monument över att jag nu kan titulera mig som Granne 3.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: