Brev från kolonien.

Jag hade just raljerat över Stockholmsveckan i Visby och att jag önskade att en flodvåg skulle spola bort både skumpa och kotlettfrillor, när jag nås av nyheten att två färjor har krockat. Plötsligt blir det inte lika roligt länge. Jag menar, jag kunde ju ha varit där med min familj och inte kommit hem som planerat. Nu löste det sig ändå eftersom jag inte kom dit på grund av en dubbelbokning.

Således drog vi till Mallis och såg fram emot sol, bad och värme. Att det skulle bli värmerekord hade vi inte räknat med, men det var en ny erfarenhet att gå omkring med en hårtork i ansiktet.

Annars är det precis som vanligt på såna här resor. All vett och sans försvinner redan efter incheckningen, då det verkar som om folk även checkar in hjärnan. Det ska shoppas 90-talsparfymer och godis i kiloförpackningar. Oj, vad mycket man sparar på den och den och den. Jag sparar minst lika mycket på att INTE köpa den där Ferrarin jag såg i ett skyltfönster.

Så lyfter planet och det ska shoppas ännu mer. Det ska ätas och drickas och supas och knapras och prasslas. Och det bara innan maten kommer in. Sen äts det, och slafsas och prasslas och gnisslas och rapas. Sen blir de vuxna kissnödiga och det ska trängas och pustas och stönas och ramlas och gnällas.

Sen ska det applåderas. Amenförfan, vi är inte med i en film av Lasse Åberg. Lägg ner charterapplåden. Barnen uppför sig mer hyfsat än den skock av frustrerade föräldrar som bara måste släppa på säkerhetsventilen en stund och göra allt det där de inte får annars.

In på hotellet och kolla rummet. Bra, gott om plats för familjen och så den obligatoriska titten från balkongen. Poolområdet ligger centralt och är belamrat med svedda flodhästar. Snart ligger vi också där. Som bleka flodhästar.

Poolområdet öppnar 09.00 och har en skylt som berättar vad man får och inte får göra. Den mest framträdande punkten och som alla skiter fullständigt i är ”Ge fan i att paxa”. Men varje morgon är det samma sak. Man kommer ner till ett tyst och stilla område. Inte en käft, men alla solsängar är vackert draperade med handdukar. En del är blå och har roliga fiskar, andra med abstrakta mönster. Men de allra flesta tillhör det Brittiska imperiet med märken som Arsenal, Liverpool, Chelsea och Manchester United. Som tempelriddares sköldar.

Och där är jag, den laglydige svensken som alltid står i raka köer, som dricker mellanmjölk och som gärna knyter näven i byxfickan. ”Fan, ta alla jävla paxare” tänker jag och hittar till slut en skev stol jag klämmer ner familjen i.

När dagen är slut och vi intagit middag på någon av de närliggande restaurangerna där personalen kan alla språk, är det dags att sova. Tror vi. Om inte hotellet är femstjärnigt betyder det att man har lite sämre sängar. Man tar sonika bort bäddmadrassen och låter gästerna balansera på fjädrarna de är uppbyggda av. Det har visat sig att medlemmar ur det Brittiska imperiet tycker att det är skönt när det inte blir för varmt, som det blir med bäddmadrass. Eller så vill man ha det som hemma, helt enkelt.

Efter att ha vänt och vridit på mig som en påkört rådjur på väg 34 mellan Linköping och Vimmerby känner jag att John Blund äntligen kommer.

Då.
Börjar.
Livebandet.
Spela.

50 meter utanför fönstret råkar en Biergarten ligga. Vafan det heter biergarten för vet jag inte. Det är mest ett virrvarr av korgmöbler, aprikosfärgade tygstycken, igenkläggade grillar och en scen varifrån man avrättar folk varje kväll. Med samma musik, samma ”Happy birthday to you” och samma ”See you tomorrow”. My God, var hittar de alla artister som tolkar Enrique Iglesias, The Temptations, Tina Turner och Michael Jackson? Deras version av Black or white får antagligen salig Michael att krypa ur sitt vita skinn.

Sen blir det tyst klockan 24. En stund. Sen ska det köras och tutas och skränas och skrålas. Mysigt med sövande bakgrundssorl förvisso. Sen vaknar man av att armarna har somnat, men inte övriga kroppen. Och klockan 04.34 är det tydligen några medlemmar ur det Brittiska imperiet som är på väg hem från festen och gör allt annat än smyger som indianer.

Och så här håller det på i sju dagar. Men hellre det än Stockholmsveckan i Visby.

2 svar to “Brev från kolonien.”

  1. Pelle Andersson Says:

    Charterapplåd…
    Asgarv.
    Du har rätt.
    Fy faderullan för dito.

  2. Madison Says:

    haha…du e fan bäst! Vart åker ni nästa år?🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: