Archive for augusti, 2009

Ettor och nollor.

26/08/2009

Har du tänkt på vad viktigt det är att komma först? Att den som är tvåa inte är näst bäst. Utan sist. Och det bästa exemplet måste ju vara vid själva ögonblicket för en befruktning.

– Fan, jag hann inte in. Men jag kom ju i alla fall tvåa. Jaha, det betyder att jag kommer att dö. Åååkej.

Detta fenomen börjar vid livets absoluta start och fortsätter tills vi dör. Och vi kan inte komma undan det. Men det är också förutsättningen för livet och dess utveckling. Utan tävlingen stannar vi upp och dör, innan vi ens har hunnit börja leva.

Det självklara exemplet kommer naturligtvis från sportvärlden där vi nyligen kunde bevittna Usain Bolt som den ohotade ettan på 100 och 200 m. Där får förlorarna visserligen en fin silvermedalj och en ful bronsmedalj som tröst. Men de kommer ändå alltid att vara förlorare.

I reklambranschen måste man vara kreativ och innovativ. Annars är man en medelmåtta, som visserligen ändå kan få företag att sälja mer eller kunder att stanna längre. Men inåt, för den grupp av människor som tycker att det är viktigare med Guldägg och personlig framgång än något annat, finns det en enskild sak som skapar större ångest än något annat.

Att inte vara först med en idé.

Reklambranschen, och förvisso samhället i stort, är grovt uppdelad i de tysta som går längst fram och får saker gjorda och de som kommer efter och klagar. Och det är de sistnämnda som påminner de som går före om att de minsann inte är först. För det var det någon annan som var för länge sedan. De bläddrar i sina reklamböcker och Googlar för att sedan kunna slå ner som en blixt när någon visar upp en kampanj eller kommunikationsidé.

Så, egentligen är det inte de som tycker att Guldägg är viktigare än något annat som är bovarna, utan de som aldrig ens kommer att få ett. Förlorarna.

Du kan se samma fenomen på nätet och i synnerhet på The Pirate Bay. Drivkraften bakom de alster som läggs upp är inte att andra ska kunna ta del av filmer och musik. Drivkraften är att vara först. Inget annat. Det ger en enorm kick att vara den förste att lägga upp Sagan om ringen, innan den ens är färdigklippt. En kick som ger ett slags beroende som gör att man inte kan sluta, även om man skulle vilja.

Jag är inte emot tävlingar. Men jag skulle vilja se en mer konstruktiv debatt kring nya idéer och koncept. För ju längre vi håller på, desto större risk löper vi att kopiera någon annan. Vare sig vi gör det med flit eller inte. Och jag tror inte att någon bara snor rakt av. Jag tror att man är mer eller mindre influerad, och på den kreativa resans stig vet man till slut inte riktigt var ens briljanta idéer kommer ifrån.

Det gäller att höja blicken och bredda sitt perspektiv. Att sänka garden en aning och släppa på prestigen. Något som för en del är det läskigaste som finns. Jag tror att framtidens vinnare har en ödmjuk inställning till framgång som grundar sig i att man dansar tillsammans istället för att hänga i baren och bli packad.

Vem kommer först dit?

Storebror ser dig.

19/08/2009

Vad tänker du på när du läser rubriken? Antagligen på George Orwells roman ”1984”, eller dess föregångare ”Brave New World” av Aldous Huxley, eller reklamfilmen för Macintosh. Eller så tänker du bara på övervakningssamhällen i allmänhet. Det är i alla fall ingen positiv känsla över ordet. Så långt är vi säkert överens.

Men hur skulle det vara om ”Storebror ser dig” innebar något bra? Något som hjälper dig i vardagen snarare än övervakning i negativ bemärkelse. Mycket av den debatt kring till exempel FRA mynnar ofta ut i konspiratoriska spekulationer och enögda slutsatser. Man tar sig helt enkelt inte tid att lyfta blicken och även ifrågasätta sin egen åsikt. Varför tror jag att någon skulle vilja komma åt just mig?

Jag vet att diverse experter på området gärna skulle vilja utbilda mig ytterligare i ämnet, men jag är inte så säker på att jag skulle bli klokare för det. Jag skulle nog bara få svårare att tänka kritiskt.

Det får vara hur det vill med den saken. Och även om det nyligen upptäcktes att FRA inte hade gjort sig av med det material som enligt lag ska förstöras, och som inte tillhör någon slags utredning, kan jag inte tro att det beror på något annat än tidsbrist.

– Hej, jag har fått PRAO-plats på FRA. Jag ska förstöra information om vanliga människor och som inte har med någon hotbild att göra.

– Lycka till.

De har nog inte sparat material om dig och mig för att gå tillbaka till den senare. De har nog inte haft tid att förstöra det helt enkelt.

Folk är så jävla rädda för allt. Att de ska bli övervakade, att de ska bli registrerade, att CIA ska komma hem och brotta ner dem när de laddar hem fredagsfilmen. Att svininfluensan ska utrota oss. Och så där håller det på. Mycket tack vare, eller på grund av, medias sätt att driva business. I synnerhet kvällspressen. De gör det helt och hållet genom att skrämma oss. För länge sen användes även knepet inom marknadsföring, men fungerar inte lika bra idag.

Vart vill jag då komma med denna serpentin av filosofiska tankar kring ämnet ”Storebror ser dig”? Jo, i veckan var jag med om den där positiva känslan som fenomenet kan ge upphov till.

Under två veckors tid hade jag haft problem att betala med mitt ICA-kort. Magnetremsan var repig och full av hack. På en del ställen saknades det magnetremsa helt. Jag fick lämna över kortet till kassabiträdet som i sin tur fick gnugga kortet tills det glödde i kassan eller slå in numret. Och varje gång tänkte jag att jag skulle ringa och beställa ett nytt. Men inte kom jag ihåg det.

Men igår låg ett kuvert från ICA i brevlådan. Jag öppnade och såg till min glädje att jag fått ett sprillans nytt kort. Ett brev var bifogat som sa ungefär: ”Vi ser att du har haft problem att betala under senare tid och sänder härmed över ett nytt kort. Lycka till med dina inköp. Vänliga hälsningar, ICA.”

Storebror har sett mig stå där och gnugga och svära. För några månader sedan kom även Storebror på att jag antagligen skulle uppskatta att få erbjudande på varor jag handlar ofta och inte på hundmat, margarin och salt sill. Jag undrar varför folk gnäller och säger att de känner sig övervakade, när de egentligen får bättre service genom relevanta varor? Om det inte känns bra är det väl bara att byta till Lidl. Om det skulle vara bättre.

Jag tror inte på någon konspiration. Jag tror inte på gröna män i flygande tefat. Jag tror inte heller att myndigheter är så dumma att de tror att de kan lura människor. För det kan de inte. Men om så är fallet, är de ju dummare än de människor de tror är så dumma att de kan lura dem.

Jag tror på en Brave new world som är bättre för oss alla. Och jag tror att den blir vad du gör den till.


Recept på framtidens reklam.

13/08/2009

60.000 människor på en och samma plats. Ett hav av förväntansfulla fans trotsar regn och ekonomisk kris för att tillsammans få uppleva något de kanske aldrig mer kommer att få uppleva. Och då syftar jag inte främst på att få se U2 eller Madonna.

För en tid sedan var jag på ett seminarium om Spotify. De berättade hela bakgrunden till hur företaget föddes och varför. Men framförallt fick man veta vad Spotify egentligen handlar om. Och det har inte så mycket med musik att göra.

Talare var Mark Earls, författare av Herd. och Daniel Ek, CEO Spotify. Mark Earls har arbetat som planner på byråer som St Luke’s, BMP och Ogilvy. Mark inledde med att prata om ett varumärkes förmåga att få sin målgrupp/användare att agera själva kring det. Att människan är en extremt social varelse och hur viktigt det är att, istället för att tvinga folk att göra något, få dem att göra saker tillsammans. För att de vill.

Individualismen är större än någonsin. Samtidigt är vi mer öppna än någonsin för att interagera med andra. Tänk bara på hur du själv höll kontakt med omvärlden via till exempel sms för 10 år sedan. Det var stor skillnad mot idag, då vi istället måste välja bort sätt att kommunicera på.

Han pratade om oss som ”extraordinary social creatures” och tog ett konkret exempel genom ett fenomen som visar på detta. Tänk dig en idrottsarena med tusentals åskådare, till exempel Ullevi. Utan någon på förhand given signal börjar vågen att gå runt arenan. Du har säkert själv suttit med i en och upplevt hur bra det känns. Det är en primitiv känsla som är svår att beskriva, mer än att den just känns bra. Man har försökt reproducera vågen genom matematiska ekvationer men har inte lyckats. Människan är extremt bra på att göra saker tillsammans. Bara för att det är kul. Eller som Freud sa: ”We can never escape other people”.

Och det är nog så vi egentligen vill ha det. Även om vårt behov av att vara individualister är stort kan vi aldrig fly från människorna omkring oss. Helt enkelt för att vi inte vill, eller kan.

Mark fortsatte med ett exempel genom att be alla i publiken ställa sig upp och sträcka upp höger hand och peka med pekfingret. Sen sa han att han kommer att räkna ner från 10 till 0 och att vi när som helst skulle vicka på fingret. Experimentet lyckades och han förklarade vad som händer rent fysiskt.

Först tänker vi ”vicka på fingret”.
Sen bestämmer vi ”vicka på fingret”.
Sist vickar vi på fingret.

Egentligen är det så att vi:
Först bestämmer ”vicka på fingret”.
Sen vickar vi på fingret.
Sist tänker att vi ska ”vicka på fingret”.

Det går så fort att vicka på fingret att tanken inte hänger med. Kommunikationen sker mellan armen och fingret och hjärnan kommer ifatt först när vi redan har vickat fingret. I vår hjärna finns flera kilometer med nervbanor. Hälften av dessa använder vi själva. Den andra hälften är till för andra.

Om du ska berätta något kommer du ihåg saker bättre tillsammans med andra, än om du till exempel skulle berätta det själv och skriva ner det. Vi outsourcar helt enkelt en del av vår hjärna. Något han kallar ”cognitive outsourcing”. Vår förmåga att göra vågen genom samhället och genom kulturer kallade han för ”culture soup”. Vi har alla olika roller men följer varandra på ett sätt som kan liknas vid ett fiskstim.

Vi älskar att kopiera vad andra gör om vi ser att vi får ut något av det själva. Han tog exemplet ur filmen ”När Harry mötte Sally” och där Sally just har fejkat en orgasm på kaféet. En äldre kvinna i lokalen vänder sig till servitrisen med orden: ”I’ll have what she’s having”.

Mark började närma sig bryggan till Spotify genom att prata om att det är bättre att inte fylla en produkt eller tjänst med allt man kan tänka sig, utan istället låta användarna/kunderna få vara med och fylla i och skapa själva.

Ett exempel var en liten robot man hade byggt av wellpapp, som gick på hjul och som genom dold radiostyrning körde omkring på trottoarerna i New York city. Det visade sig att när folk såg att den höll på att köra ut i trafiken lyfte de upp den och ändrade riktning på den. Utan att någon hade sagt att de skulle göra det.

Spotify är egentligen bara en teknisk plattform som ska erbjuda musik på ett snabbt och enkelt sätt. That’s it. Sen är det upp till användarna att bygga på själva. De företag som förstår detta kommer också att bli framtidens företag. Det finns ett svenskt digital-tv-företag som skulle tjäna på denna insikt, istället för att sätta glittriga plåster på varigt sår genom nya reklamfilmer.

Framtidens reklam är redan här. Tänker du hänga med eller inte?

Hur… zap… i framtiden?

05/08/2009

Året är 1975 och jag är fem år. Jag sitter på golvet i mina bruna Manchesterbyxor och väntar på att klockan på tjock-tv’n ska ticka fram till 17.30. En minut är som en evighet. Jag är otålig. Halv sex. Barnprogram i teve tvåååå.

Året är 2009. Min femårige son sitter och vaggar framför datorn i kontoret. Han har uppe Bolibompa på svt.se – ett smörgåsbord av filmer och program. Han klickar på ett av dem. Väntar en sekund, blir otålig, klickar igen, bara för att upptäcka att han har pausat. Blir ännu mer otålig. Klickar igen. Tittar en minut. Klickar på en ny. Blir otålig.

Året är 2009. Familjen är på Skansen. Det är en underbar sommardag. Anders Lundin med gäster repar på scenen inför säsongens sista allsång. Det finns mycket att se, många olika djur men också vackra miljöer och gediget hantverk. Hantverk som fick ta den tid den behövde för att bli till.

– Ok, barn, vad vill ni se mest av allt?

– Björnarna! ylar de i kör.

Barnen har med sig varsin kompis så kören blir extra fyllig. Och smälter in i skrålet från scenen. Björnarna brukar vara roliga att se genom glaset när de badar och pucklar på varandra. Bråkig blöt björnpäls är lite läskigt vilt på något sätt.

Efter en stund är vi framme. Barnen springer fram och trycker näsorna mot glaset. De tittar några sekunder och är redan på väg därifrån.

– Men, vart ska ni gå?

– Titta på annat.

– Men, hallå. Nu har vi ju kommit till björnarna. Då får ni väl vänta ett tag och titta också.

– Men vi har ju sett björnarna.

– Men vafan, nu tittar ni på björnarna. TITTA PÅ BJÖRNARNA FÖR HELVETE!!! tänker jag, men säger inget utan suckar och ser de små liven ränna iväg till vargarna.

Lilla Aktuellt handlade en gång om detta fenomen och man frågade sig vilka positiva sidor det kunde ha, att direkt kunna bestämma vad, hur och när man vill ha sin underhållning via internet. En läkare sa att han trodde att man utvecklade sin simultanförmåga väsentligt och att en normal så kallad tv-kväll kan bestå av tv-tittande, samtidigt som man surfar via datorn i knät och chattar med mobilen i handen. Och med tuggummi i munnen.

Detta beteende praktiserar jag själv ibland, även om jag inte klarar av att göra allting samtidigt. Det är det där med tuggummit.

Men jag antar att jag bara är man. Eller gubbe.

Jag är i alla fall inte fem år längre.