Hur… zap… i framtiden?

Året är 1975 och jag är fem år. Jag sitter på golvet i mina bruna Manchesterbyxor och väntar på att klockan på tjock-tv’n ska ticka fram till 17.30. En minut är som en evighet. Jag är otålig. Halv sex. Barnprogram i teve tvåååå.

Året är 2009. Min femårige son sitter och vaggar framför datorn i kontoret. Han har uppe Bolibompa på svt.se – ett smörgåsbord av filmer och program. Han klickar på ett av dem. Väntar en sekund, blir otålig, klickar igen, bara för att upptäcka att han har pausat. Blir ännu mer otålig. Klickar igen. Tittar en minut. Klickar på en ny. Blir otålig.

Året är 2009. Familjen är på Skansen. Det är en underbar sommardag. Anders Lundin med gäster repar på scenen inför säsongens sista allsång. Det finns mycket att se, många olika djur men också vackra miljöer och gediget hantverk. Hantverk som fick ta den tid den behövde för att bli till.

– Ok, barn, vad vill ni se mest av allt?

– Björnarna! ylar de i kör.

Barnen har med sig varsin kompis så kören blir extra fyllig. Och smälter in i skrålet från scenen. Björnarna brukar vara roliga att se genom glaset när de badar och pucklar på varandra. Bråkig blöt björnpäls är lite läskigt vilt på något sätt.

Efter en stund är vi framme. Barnen springer fram och trycker näsorna mot glaset. De tittar några sekunder och är redan på väg därifrån.

– Men, vart ska ni gå?

– Titta på annat.

– Men, hallå. Nu har vi ju kommit till björnarna. Då får ni väl vänta ett tag och titta också.

– Men vi har ju sett björnarna.

– Men vafan, nu tittar ni på björnarna. TITTA PÅ BJÖRNARNA FÖR HELVETE!!! tänker jag, men säger inget utan suckar och ser de små liven ränna iväg till vargarna.

Lilla Aktuellt handlade en gång om detta fenomen och man frågade sig vilka positiva sidor det kunde ha, att direkt kunna bestämma vad, hur och när man vill ha sin underhållning via internet. En läkare sa att han trodde att man utvecklade sin simultanförmåga väsentligt och att en normal så kallad tv-kväll kan bestå av tv-tittande, samtidigt som man surfar via datorn i knät och chattar med mobilen i handen. Och med tuggummi i munnen.

Detta beteende praktiserar jag själv ibland, även om jag inte klarar av att göra allting samtidigt. Det är det där med tuggummit.

Men jag antar att jag bara är man. Eller gubbe.

Jag är i alla fall inte fem år längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: