Rapport från Himlen.

Jag har lovat mig själv och en handplockad skara av mina gastronomivänner, att servera en rapport från Mathimlen. Jag gjorde det redan för fyra år sedan i texten Enkel biljett till Himlen men blev i lördags varse att jag, likt Dante, bara befunnit mig i Vestibulen.

Nåväl. Tillbaka från 1300-talet.

– Nej mamma, vart ska du?

– Men, vi ska väl till Grand Hotel?

– Nej, vi ska till Mathias Dahlgren. Det är inte Grand Hotel. Det ligger bara bredvid. Man får inte blanda ihop dem, vettu.

Vad jag inte förstod var att mamma, som fyller 60 år idag och som vi skulle bjuda på en kulinarisk bergochdalbana, var tvungen att säga till sina vänninor att hon har varit på Grand Hotel och ätit, eftersom det inte är en jävel i mörkaste småland som vet vem Mathias Dahlgren är. De kanske tror att det är en svettig handbollsspelare från Hammarby. Gud förbjude.

Sagt och gjort. Vad ger man en mamma som har lagat världens godaste mat åt en varje dag i minst 18 år? Jo, man pantar ungarnas Nintendospel och bjuder henne och pappa på lyxkrog. Svårare är det inte, även om det känns som en blek pay back.

I våras postade jag mamma ett tidningsklipp om Mathias nyöppnade restaurang och hintade om vad som väntade dem senare. Jag hade ju läst Micael Dahléns Nextopia och lärt mig att förväntningar smäller högre än omedelbara överraskningar.

Äntligen stod vi där. Framför pärleporten. Och håll i dig nu för fan, för nu kommer det att gå undan. Och bli långrandigt.

Redan innan jag tar i dörrhandtaget får jag ögonkontakt med kvinnan i entrén som tar våra ytterkläder och placerar oss på varsin barstol med hörnsoffekänsla. Mathias Dahlgrens matbar är redan öppen och om fem minuter öppnar restaurangen sitt gap. Och slukar oss hela.

Vi får vårt bord som ligger strax utanför köket, och i den blankpolerade mässingsdörren ser jag spegelbilden av kockarna som arbetar med sina böjda ryggar och spindelflinka fingrar. Swisch. En tjej gör en piruett runt bordet och innan vi vet ordet av ligger det en stärkt linneservett i våra knän. Vi ser på varandra och ler.

Min fru och min bror är också med och de har varit med tidigare. Det vill säga, de har också ätit på Mathias förra restaurang Bon Lloc. Nu har vi däremot inte en aning om vad som väntar oss.

Tjoff. Ett gäng servitörer kommer mot oss med tallrikar, fat, korgar och Champagne. Det är snacks som består av potatischips med Gotlandstryffel som rivs framför våra ögon, små kuber av rökt lax, färskost med papyrustunna skivor av rostade rotfrukter, hembakat bröd med baconfett, rapsolja, danskt smör och på en liten hög med blankpolerade havsstenar, ostron. Det vill säga, efter en stund får jag veta att det är ostron.

Till formen påminner de lite om ögon och jag förvandlas genast till Indiana Jones på besök hos ett folkslag från Tjottahejti. Och smaken påminner inte så lite som ögon. Fiskögon. Vafan, sist jag åt ostron åkte de ner i halsen som en olivoljepenslad sugga i en vattenrutschkana. Nu biter jag i fanskapet och gomseglet tvinnar upp sig när ett koncentrat av Atlanten slår emot det med orkanstyrka.

Så börjar äntligen menyn rulla in. Den heter ”Det naturliga köket” och är enligt Mathias ”med en svensk identitet, på en regional plattform med lokala och globala ingredienser”. Typ.

Först ut, svensk hummer och rimmad sej med avokado, gurka, grapefrukt och pepparrot. Fräscht och bussigt med smaker som småbrottas med varandra och låter pepparroten få sista ordet, innan vi sköljer bort minnet av härligheten för gott med det vita Bourgognevinet.

Rätt nummer två serveras på samma synkronicerade sätt som den första. Två servitörer ställer fram varsin tallrik samtidigt och jag kan ana en vals i deras huvuden. ”Pumpapapper” heter den men skrivs ”Pumpa papper” i menyn. Jag tänker inte göra mig märkvärdig över den misstänkta särskrivningen utan koncentrerar mig på den brandgula soppan med tryffel, mandel och parmesan. Efter ett par minuter kommer jag på mig själv att försöka karva loss bitar av tallriken för att komma åt eventuella smakämnen som letat sig in i porerna. Förgäves, såklart.

Det sista av glaset Vintage Brut, Gosset Champagne, som är en goding med den karaktäristiska honungsaktiga Pinot Noir-nötigheten, pyser upp i näsan och checkar in i mitt långtidsminne.

Swosch. In kommer nummer tre. Havskräfta och griskind med ärtor, stekt blomkål, knaprig svål och libbsticka. Man ska inte sitta och peta i maten, utan in med så mycket av de olika ingredienserna som möjligt samtidigt, så känner man hur de olika smakerna liksom ligger med varandra, innan de slutligen ingår polygamt äktenskap och kastar blombuketten bakom sig.

Till det, inget vin den här gången, utan ett öl – Slottslager från Slottskällan i Uppsala. Det är uppskattat eftersom det är fler och fler microbryggerier som lyckats producera, men framförallt fått oss Spendrupsdrickande Bingolottosvennar att intressera oss för svensk kvalitetsöl. Rap.

Här kommer en tokig rätt. Stekt vetesurdeg och ost från ko med honung, olivolja, havssalt och svartpeppar. Det här är den mest intressanta smak-uppercutten hittills och jag tror att det beror på att smaklökarna nu får gå ett boxercisepass och tänjas ut max på söt/salt-skalan. Halva handen dryper av honung och olja och när mina ögon möter den förbiflygande sommelieren är det nästan så att jag rodnar lite.

Vi sköljer ner detta med sav. Ja, du hörde rätt. Det är någon tokfan i jämtlandsskogarna som antagligen insett att han aldrig kommer att hitta ut, utan blir tvungen att börja tillverka något som kan ta honom därifrån. Då blir det självklart sav, eller björkchampagne, som han kallar det. Det funkar hyfsat till brödskapelsen, men inte mer än så. Exportera till Japan, sa jag.

Dags att bli lite rå. Det är tartar på handskuren biff och ostron med vattenkrasse, rå lök och talgemulsion som kommer på en iskall bit sten. Vattenkrassen bildar ett täcke kring det råa, så att de mest känsliga inte ska ramla av stolen av skräck. Det smakar som rökt lax och det beror antagligen på ”ostronsåsen”. Vi dricker ett öl även denna gång och det är en porter från Nögne, Grimstad, Norge. Ja, de kan tydligen inte bara pumpa olja och belägra Strömstad utan även brygga öl. Det ser faktiskt ut som öl på tyska, och du förstår naturligtvis vad jag menar.

Sen kommer min favorit. Morot och fois gras och lakrits med rågbröd och fänkålsdill. Alltså, anklever. Och det är en sällsam rätt. Först smakar det lite lever men övergår snabbt till den typiska smöriga och rökta eftersmaken, för att slutligen landa i ännu mera rökighet. Smaklökarna har fortfarande träningsvärk efter boxercisen men lyckas ändå jobba med bra här. Speciellt efter att ha spjälkat fettet med ett glas Macvin du Jura, som är ett grappaspetsat vin från Frankrike. Mycket trevlig kombination.

Vi är framme vid näst sista rätten och jag måste ta en sväng på herrarnas. Mest för att se hur det ser ut och få en glimt av köket. Jag är förste gästen där och allt är perfekt. Snibb på toapappret, dunkelt ljus, handknackat vattenfat i silver, tjocka, små frottéhanddukar i en prydlig hög. När jag kommer ut har jag fått en ny servett vid bordet och en servitör skjuter in min stol. Jo, det glömde jag säga; de uppfattar att jag ska gå på herrarnas strax innan jag själv kommer på det och håller således upp dörren för mig. Gentilt.

Renfilé och blodcréme med brysselkål, lökar, äpple, druvor och mandel kommer in med ett skum över sig. Den här rätten känns lite vild och ska visa sig bli ännu vildare med det vin som kommer i de fiskskålslika glasen. Det är ett Esprit de Beaucastel som med sin djupa röda färg för tankarna till blod. Tillsammans med maten är upplevelsen total och jag får vingar. Det svartnar för ögonen och när jag återfår synen ligger jag bakbunden på marken och tittar upp på en galen same med en yxa i högsta hugg, redo att skrida till verket. Ur hans mun rinner något svart och segt och luften är tjock av svettig renpäls och vinternattens tomma tysthet.

Skål! Jag vaknar upp och ljudet av en kock som borrar ostpipor tar mig snabbt tillbaka till rummet.

Vi är inne på desserten och flera ur sällskapet har redan hunnit fråga om det aldrig vill ta slut. Själv njuter jag fullt ut av bergochdalbanan men det börjar faktiskt spänna lite i byxlinningen.

Sista rätten heter helt sonika Kaffe och bulle och är, om du tänker dig, mitten av en nybakad kardemummabulle tillsammans med kaffeglass och brunt socker i en tallrik som är nedsänkt i bakplåtspapper och strösslat med pärlsocker. Innovativt men också genialt, som tar oss tillbaka i tiden till mammas bullplåtar i köket. Ett sött Vin Santo från Italien till det och vi har tagit oss förbi Dantes nio kretsar, passerat Helvetet för länge sedan och står nu inför Gud och bara väntar på att bli bestraffade en sista gång genom den femsiffriga notan.

Våra magar står i sju socknar och i småland skulle man kanske kalla den upplevelse vi just haft för tabberas. Lite slarvigt, men ändå på något sätt sant. Man kan också se det som ett träningsläger inför julbordet om en månad. Det kommer inte att bli en resa till Himlen, snarare en tripp in i Mordor.

Men det, mina kära gourméer och gourmander, är en helt annan historia.

6 svar to “Rapport från Himlen.”

  1. Pelle Says:

    Låter som om gomseglet fick vara med och att smaklökarna fick sig en omgång!

  2. Ulrika Good Says:

    Låter himmelsk och är djävulskt bra skrivet.

  3. Anjo Says:

    Herregud. Jag måste dit. Oerhört välskrivet också. Vet inte vad jag ska skriva om din upplevelse. Grattis?

  4. pseudonaja Says:

    Mycket, mycket bra skrivet. Nu blev jag hungrig!

  5. susiluring Says:

    Underbart!!
    Nu blev jag hungrig. Finmiddag-hungrig!

    Fantastiskt skrivet!

    /Sus

  6. Anders Says:

    Brijant och galet underhållande text!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: